Krönika

Att svänga sig med svengelska

Apropå översättningar så talar ju vi svenskar inte hälften så bra engelska som vi gärna vill tro. (Se t ex diskussionen om att läsa i översättning gentemot originalspråk som kom upp i ”Lolita”-tråden för ett tag sedan.) Detta är ett problem; världen är väldigt liten idag, och vikten av att kunna prata med folk från andra länder är större än någonsin. De flesta av oss klarar sig hyfsat i London eller New York, men det är fortfarande ett främmande språk vi talar, och för varje Linda Olsson finns det tiotusentals svenskar som inte vet skillnaden mellan "eventuellt" och "eventually". Vi är bra på att apa efter vad vi hör på film och TV – mycket fuck och shit blir'e när en svensk hamnar bredvid en amerikan i baren – men det där att faktiskt vara engelskspråkig är ju mer än att bara kunna några tusen väl inövade glosor.

Nationalekonomen Marion Radetzki var på TV häromveckan och presenterade en lösning: byt språk. Pensionera svenskan och få hela befolkningen att gå över till engelska i stället. Han medgav att det inte är någonting som görs på en kafferast – ett par generationer, räknade han med – men ansåg att det var värt det; "språkets viktigaste funktion är kommunikation och världen utgörs av ett Babels torn", menade han.

Det är ett väldigt ekonomiskt sätt att se på saken (säger jag med ek.mag-diplom i bakfickan). För Radetzki verkar det vara en rationell fråga där det bara gäller att bestämma sig och genomföra det, ungefär som när ett företag lanserar en ny produkt. "Storföretagen har anammat engelskan som officiellt språk", säger han, och det stämmer onekligen på pappret (även om man undrar om han någonsin läst en "engelskspråkig" kravspec ihopknackad av en systemare från Dals Ed).

Man kan anföra många praktiska motargument. Till exempel att om vi resonerat likadant för 250 år sedan och gjort slag i saken hade vi alla pratat franska idag, eller att perfekt engelska inte räcker långt om man har att göra med tyskar, fransmän eller italienare födda före 1950 (för att inte tala om vad som händer när kineserna tar över världsekonomin och vi sitter där med våra vaskade nackar och måste lära oss att läsa hanzi). De praktiska svårigheterna är ju inte direkt små heller – vilka straff ska utmätas till dem som envisas med att lära sina barn svenska?

Men i grunden känns det som om det ligger ett väldigt farligt missförstånd. Av en lustig slump såg jag Radetzkis framträdande samtidigt som jag satt och läste Erik AnderssonsÖ.a”, med dess djupdykningar i ordens historia och betydelse, och jag får inte de två synerna att gå ihop. Visst, ett språks viktigaste funktion är kommunikation, men då måste det finnas något att kommunicera också. Språket är inte bara ett verktyg vi använder för att kunna beställa oona therveeetha, pårr favåår, utan också det vi använder för att bygga upp en bild av världen runt oss. (Hej "New York-trilogin".) Det är något av det mest grundläggande som gör oss till något mer än bara tvåbenta apor – vi inte bara talar ett språk, vi tänker det också, och det är så mycket rikare än det man finner i anbudsförfrågningar och marknadsföringskampanjer.

Men litteraturen då? Behövs den egentligen? I den framstående kulturtidskriften Expressen igår hävdade en tennisspelare jag aldrig hört talas om att skönlitteratur aldrig kan få samma värde som en drink inom en kilometer från där Madonna en gång varit. I sin artikel i DN tar Radetzki (lite pliktskyldigt) upp frågan, och konstaterar återigen att det är en enkel ekonomisk transaktion. Visst skulle vi förlora den svenska litteraturen, men

mot denna förlust måste dock ställas tillträdet genom vidöppna dörrar till den minst lika rika och mångfaldigt större anglosaxiska litteraturen som skulle bli "vår", när engelskan väl anammats från barnsben.

Bort med Söderberg och Stridsberg, in med Dickens och Didion som vi ju inte kan läsa i dagsläget… vänta… jo, just det. Ordet ”anglosaxisk” är intressant; man kan ju se på engelskspråkiga författare från icke-anglosaxiska länder, något som trots att engelskans världsdominans började på 1600-talet till stor del hör det senaste halvseklet till; så lång tid har det tagit att få fram en Chinua Achebe, en Salman Rushdie, en Kiran Desai. De språk de skriver på är inte the Queen's English; det är – precis som det amerikanska språk som växte fram under 17- och 1800-talen – deras egen engelska, med egna ord, uttryck och rytmer som beskriver den värld de själva växt upp i. Nyansen är ibland hårfin, men den finns där… nu. Tills vi byggt upp något liknande får vi väl finna oss i att bli anglosaxare.

I slutet av debatten får Radetzki frågan vad "äggvisp" heter på engelska. Han är säker på att det heter "whip". Den mer konspiratoriska sidan av mig vill, apropå piskor, påpeka att ett av de grepp man i alla tider tagit till för att hålla de mindre bemedlade på plats är att förvägra dem ett eget språk; det första som skedde med slavarna i Amerika var att de förbjöds att tala sina egna språk, och att den engelska de fick lära sig var så rudimentär att det i princip blev omöjligt för dem att tänka något annat än det deras herrar ville att de skulle tänka. (För ett bra exempel på hur länge saker sitter i, titta på lysande TV-serien "The Wire" (fredagar i SVT2) utan textremsa.)

Nu vill jag absolut inte antyda att det är något slavsamhälle Radetzki är ute efter; jag tror ärligt talat inte möjligheten tagits med i hans kalkyler (nationalekonomers favoritfras: "allt annat lika"). Det jag ville ha sagt är ju detta: ju fattigare vårt språk blir, desto fattigare blir de tankar vi kan tänka på det. Vad händer med de där – optimistiskt räknat – 2-3 generationerna som officiellt slutat vara svenskspråkiga, men som fortfarande inte ser engelskan som "sitt" språk? Skulle vi få två modersmål, eller inget?

Det är väldigt svårt att tala om vikten av språkvård utan att låta som en konservativ Horacewannabe eller trångsynt storswänsk, men det är inte det det handlar om. Språk måste självklart kunna utvecklas, nya ord måste komma till, äldre ord måste av och till förses med nya betydelser. (I princip hela den där meningen består förresten av tyska låneord och –idiom; om femtio år finns där säkert en arabisk glosa eller två.) Vi är ett litet folk i en stor stor värld och måste, med nödvändighet, lära oss främmande språk (inte bara ett, heller) men för att göra det behöver vi alla något eget språk att stå på, en mångfacetterad begreppsvärld med nyanser långt bortom "bygg fabrik här". Kastade vi bort det språk vi kan utan och innan finge vi det säkert lättare att prata med folk i Los Angeles eller Calcutta, men frågan är vad vi skulle ha att säga dem.

Björn Waller

Publicerad: 2007-09-25 22:25 / Uppdaterad: 2007-09-25 22:25

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?