Ganska snart efter jag börjat läsa i den här boken känner jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Torra fakta är staplade på varandra och bildar ett ogenomträngligt skal runt innehållet. Information som jag vet ska finns i boken förblir dold för mig. Jag kan helt enkelt inte tillgodogöra mig berättelsen utifrån det militärchiffer jag upplever att boken är skriven i. Detta är väldigt frustrerande eftersom jag väldigt gärna vill veta hur det egentligen förhöll sig med vår insats i Afghanistan. Hur kom det sig att Sverige helt plötsligt deltog i regelrätt krig?

Denna frustration får mig att lägga ifrån mig boken efter endast en bråkdel av sidorna lästa, och företa mig en googling i ämnet. Jag söker i bloggosfären, kollar gamla nyheter och militärsidor och läser Johanne Hildebrandts bok Krigare. Det gör mig faktiskt bättre rustad att återuppta läsningen. Särskilt Hildebrandts bok, som skildrar de svenska soldaternas liv på plats i området kring Mazar-e-Sharif, ger mig den berättelsen jag behöver för att kunna börja begripa vad det är jag läser, även om det fortfarande går knackigt.

Agrell har samlat ihop all tillgänglig fakta och sammanställt en kronologi över händelseutvecklingen. Många av dokumenten från Försvarsmakten han läst har varit delvis sekretessbelagda, så det blir ingen heltäckande faktabild, även om hans analyser av vad som finns i luckorna säkert är rimliga. Den stora berättelsen här är hur kriget bara liksom smög sig på. Från att ha varit ett fredsbyggande projekt förändrades uppdragets natur till att plötsligt vara ren upprorsbekämpning. De svenska soldaternas order var inte längre att dra sig ur vid stridigheter, utan faktiskt att kunna vara den som skjuter första skottet. Krig alltså.

Agrell skildrar hur detta händer mitt framför näsan på oss. Även när uppdraget skiftat karaktär tas beslut i riksdagen att skicka ner ytterligare och större trupper. Det märkliga är att uppdragets art fortfarande beskrivs som fredsbevarande civilt-militärt statsbyggande, när det i själva verket är något helt annat. Frågan jag ställer mig är vem som mörkat vad inför vem. Nato, Försvarsmakten, Riksdagen? Det jag fattar är i alla fall att jag som medborgare förmodligen är den som blivit mest förd bakom ljuset.

En annan berättelse som ger sig till känna i texten är den om hur väsensskilt det afghanska samhället är från en västdemokrati. Idén om att göra en blåkopia på en samhällsstruktur som vi tycker den bör se ut, och lägga den över ett land som fungerar på ett helt annat sätt, är inte särskilt bra. Kanske det här var sista gången ett sådant försök genomfördes. Kanske inte.

Även den svenska byråkratin får sig en känga. Vi får veta att det dröjde åratal innan soldaterna fick ned den utrustning som krävdes för att kunna göra sitt jobb på ett sätt som inte riskerade deras säkerhet i onödan. Sedan börjar en ju undra vad tvåhundra år av fred gör med en nation. Är vi så inställda på att vara en nation som inte krigar att vi beter oss som om så är fallet, även när det uppenbarligen är tvärtom? Och hur är det med alliansfriheten förresten? Kanske dags att avliva den myten också. Sveriges försvar är så nedbantat att det knappt finns, så det är helt orimligt att tänka sig att vi kan stå för oss själva. I Afghanistan var och är Sverige en liten bricka i ett stort spel, och var inte den nation som styrde händelseutvecklingen. Just därför känns det viktigt att försöka förstå de relationer och militära samarbeten vårt land har med andra nationer, och dessa nationers olika förutsättningar och agendor.

Det här är en svår bok på två sätt. Dels är texten inte gjord för att läsas och förstås av en person som mig, utan tidigare intresse av eller kunskap om krig och den militära världen. Boken framkallar känslan av tentaplugg och jag somnar varje gång jag läser i den. Ibland kommer en glimt av en berättelse upp över ytan och kippar efter luft, men den försvinner snabbt igen i sammelsuriet av fakta. Det är i de här glimtarna jag önskar att det fanns en tolk mellan mig och Agrell som kunde översätta boken till mitt språk. Även om boken är svår att läsa så uppskattar jag dock hans oförtrutna letande efter sanningen. Och det är den här sanningen som gör boken svår på det andra sättet. Det är ingen rolig sanning. Sverige krigar och svenska soldater har stupat, skadats och upplever posttraumatiska stressymtom.

Till höger har jag lagt en länk till Kungliga Krigsvetenskapsakademiens tidning. Mellan sidorna 156-170 finns tre texter om den här boken, skrivna av personer som arbetar inom det militära. De har läst boken med helt andra ögon. Rekommenderad läsning för den intresserade.