I diktsamlingen Händer att hålla i gestaltar Anna Arvidsdotter effektivt prekariatet inifrån: timmarna, dagarna, månaderna, åren som visstidsanställd brevbärare. Med korta rader, ofta upphackade meningar och många omtag är monotonin ständigt närvarande, men ännu mer närvarande och ännu tydligare är osäkerheten och vad den gör med en människa.

stig lär mig
minimala rörelser nära kroppen
gratistidningar metodiskt in i boxen
kontrollerar korrigerar

jag springer mellan kammarna
stirrar mig blind på kammarna

stig lär mig
säger stressat är inte snabbt
säger systematiskt säger slinglista
säger börja inte
innan klockan slår

stig
leder vägen in i vinden
visar hur cykeln ska ställas
för att palla vikten
pratar om stopptider
väntetider
årstider
[…]

Att lära sig arbetsgången, sorteringen, utdelningsslingans geografi. Att lära sig snabbt innan handledaren går på semester. Att lära sig vara snabb, allt är på tid. Att lära sig jargongen. Att stå ut med att vara osynlig för man är ju bara en vikarie som ingen orkar lära känna. Att lära sig ett nytt område för plötsligt är man mer behövd i ett annat område och som vikarie får man ta vad som erbjuds. Att lära sig när ingen handledare finns och inga instruktioner finns nerskrivna. Att orientera sig när kollegor ställs mot varandra. Att komma in till jobbet och inte veta om det finns något arbete för mig idag. Att bli sjuk på jobbet. Att få för hög frånvaro på grund av sjukdom. Att sakna fast inkomst. Att längta efter ett hem.

ingen hälsar på mig
är ung anonym som säkert försvinner
jag hinner inte hälsa på någon
är ung anonym som säkert försvinner
efter sommaren

Boken är indelad i avsnitt som i de flesta fall utgår från geografin: Östergatan, Staffanstorp, Solbacken. Men också: sjukdom och stämplad. För den som inte självklart har någon annans händer att hålla i handlar allt om att försöka överleva – när allt är osäkert finns ingen ork kvar till det andra.

mina välutbildade vänner
väger orden noga i handen
analyserar intersektionellt modellerar
avspänt omvärlden
skrattar
åt livets hårda skola

händer som bara nötts sommartid
lagt livserfarenhet till samlingen

händer som alltid haft andra händer att hålla i

När dikterna är som bäst visar de upp bilder ur verkligheten, hjälper oss att se det som vi redan sett men kanske blivit för avtrubbade för att lägga märke till. Andra gånger blir det för övertydligt. Med den ensamma raden ”varför låter kapitalism och kapitulation så lika” hade det varit fint att få en poetisk tolkning som leder bortom det enkla etymologiska svaret.

I vilket fall som helst är Händer att hålla i en relevant och viktig gestaltning av livet i prekariatet. Anna Arvidsdotters bakgrund inom spoken word lyser igenom men boken visar också att hennes språkkänsla sträcker sig längre än till att skriva ner muntlig poesi. Jag är redan nyfiken på vad hon kommer ge ut härnäst och kommer hålla ögonen öppna.