Recension

: Det här är inte mitt land
Det här är inte mitt land Kristian Lundberg
2014
Bokförlaget Atlas
8/10

Ska jag ta hand om min broder?

Utgiven 2014
ISBN 9789173894463
Sidor 201

Om författaren

k-lundberg_forfattarfoto
Foto: Kristin Lidgren

Kristian Lundberg har sedan debuten 1991 med Genom september utgivit ett flertal diktsamlingar och essäböcker, medverkat i originalantologin Malmöligan, skrivit existentiella kriminalromaner och senast publicerat de mycket uppmärksammade självbiografiska böckerna Yarden respektive Och allt skall vara kärlek. Diktsamlingen Job nominerades 2005 till Augustpriset, Yarden belönades 2009 med Ivar Lo-Johanssons personliga pris och hösten 2011 mottog Kristian Lundberg Aniara-­priset.

Sök efter boken

Vad har hänt med Sverige? Vad har hänt med det Sverige som byggde på idén om att alla är värdefulla, att alla har rätt till samma förutsättningar, att den lilla människan skulle skyddas mot övergrepp? Det Sverige som lagstadgade om arbetsrätt och sjukersättning, om sommarläger för stadsbarn och drägliga pensioner för dem som burit landet på sina axlar under ett helt arbetsliv?

Kristian Lundberg cirkulerar detta ämne i Det här är inte mitt land. Boken bygger delvis på artiklar och reportage som tidigare publicerats i dags- och kvällstidningar och som nu omarbetats, och dels på nyskrivna texter. Författaren blandar medvetet formerna; reportagets fakta och beskrivningar lindas in i ett poetiskt och rytmiskt språk, och Lundberg skriver fram sin historia om Sverige även med hjälp av sin självbiografiska berättelse. Utifrån den självupplevda fattigdomen, moderns psykiska sjukdom, ungdomsåren i Malmö, och tiden som anställd inom ett bemanningsföretag (som ledde honom till att skriva Yarden).

Just den cirkulära rörelsen är utmärkande för Lundbergs skrivande, och själv formulerar han den här samlingen texter som rörelser i ett kalejdoskop. Det är inte linjärt – det berättas och berättas om, det beskrivs ur ett perspektiv och sedan ur ett annat. ”Vi tar det igen.” En mängd iakttagelser och vittnesbörd vävs samman, och fram träder en bild av ett samhälle som pö om pö slutat att bry sig om en viss grupp människor – de fattiga, de sjuka. De med muslimsk-klingande namn, de som bor i fel stadsdel, de som saknar papper. De som inte protesterar. De som inte har en röst i samhällsdebatten. De av omständigheterna tystade.

Texterna närmast vrålar av nödvändighet – det här måste berättas! De här människorna måste bli hörda! Lundberg skildrar deras desperation genom sin egen, omsorgsfullt poetiskt formulerad. För här finns en obändig tro på skönlitteraturens kraft att förändra genom vittnesskildringar. Lundberg efterlyser, med rätta, en arbetarlitteratur som blir lyssnad på. En litteratur som likt Ivar Lo-Johanssons inte bara lyfter fram människors verkliga villkor, utan som även leder till att dessa problematiseras på en politisk nivå.

För något har hänt med sättet på vilket vi besvarar frågan: ska jag ta hand om min broder? Det som tidigare varit ett självklart ”ja” har naggats i kanterna av en massa undantag. Ja, men inte om det inkräktar på dina privilegier. Ja, men inte om du inte behöver veta om att han finns. Och här åter kopplingen till litteraturen, till vems berättelse som får ta plats.

Vi uppfinner en ny värld genom språket, inte genom handling. Återigen detta enkla faktum. Den som äger berättelsen äger också verkligheten, blir den som definierar gränserna. Vi städar, steriliserar, sorterar, vi bestämmer ålder, hemvist och grad av utsatthet och så i ett enda slag har en människa förvandlats till en enhet på ett Excelark.

Likt Nina Björk som i sin kapitalismkritiska Lyckliga i alla sina dagar visar hur språket tagits som gisslan av marknadsekonomins logik, menar Lundberg att makthavarnas språkbruk döljer och förvanskar verkligheten. Som exempel tar han ordet valfrihet. För vad är det som döljs i det ordet? Jo, till exempel att denna valfrihet sällan innefattar alla. Och att de som faktiskt har valfrihet därmed har det på någon annans bekostnad. ”Jag har aldrig varit med om att välja fram skolbibliotek utan bibliotekarier, inte heller att lägga ner biblioteksfilialer.” Och ordet fattigdom kontra begreppet ”relativ fattigdom”. På vilket sätt stärker det den som inte har råd att skicka sitt barn på skolresa, åka på semester eller köpa nya skor när de gamla går sönder att de inte är fattiga ”på riktigt” utan bara relativt? Eller när Anders Borg uttalar sig positivt om landets ekonomiska utveckling, även om det är besvärande att de med allra lägst inkomster halkar efter.

Besvärande? En förkylning är besvärande. Fattigdom är förnedrande. Detta ständiga nyspråk som förändrar – inte verkligheten – men vår upplevelse av den. Besvärande? Att fattiga i Sverige blir fattigare? Att det finns en hunger som äter oss?

Kristian Lundberg har en alldeles egen rytm och ett engagemang som inte kan tiga stilla. Han ger röst åt dem som inte tillåts tala. För den som läst mycket av honom kan Det här är inte mitt land upplevas som upprepande då texterna dels publicerats tidigare och dels kretsar kring samma tematik som hans senaste romaner Yarden och Och allt ska vara kärlek. Samtidigt tar den på ett annat sätt ett helhetsgrepp och försöker förklara från så många håll som möjligt, just kalejdoskopiskt. Lundberg kallar boken en anklagelseskrift, och med gott fog behöver vi alla sannerligen ställas till svars. Vill vi verkligen att detta ska vara vårt land?

Marie Gröön

Publicerad: 2014-06-17 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-15 20:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5711

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?