Recension

: Det arbetande folket
Det arbetande folket: En antologi av nya Föreningen Arbetarskrivare Victor Estby (red.)
2014
Föreningen Arbetarskrivare
7/10

Klassamhället 2014

På väg till releasefesten för Föreningen Arbetarskrivares nionde antologi funderar jag över vad en arbetarförfattare egentligen är, idag 2014. Genast dyker namn som Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson upp. Dessa författare har gjort ett sådant bestående intryck på begreppet arbetarförfattare och arbetarlitteratur att jag har svårt att placera en livs levande författare på samma hylla i bokhyllan.

Självklart finns det arbetare, och således arbetarlitteratur, 2014. Det känns ignorant att inte ha funderat särskilt över det förut. Det är lika viktigt att diskutera livs- och yrkesvillkor idag som på 1920-talet, även om vårt samhälle ser delvis eller helt annorlunda ut. Ofta klappar vi oss själva på axeln och tänker: ”Ja, vi har ju det så mycket bättre nu för tiden.”. Som om vi som lever nu är mycket smartare, mer utvecklade än de som levde för bara 100 år sedan. Visst, vi har fackverksamhet och skyddsnät och granskande journalistik och öppen demokrati… men vi kan lika lätt ta ett steg tillbaka i tiden inom ett område som att vi går två steg framåt inom ett annat. Därför måste vi alltid lyssna till rösterna från industrierna, rösterna från äldrevårdsomsorgen och rapporterna från skurhinkarna.

I antologin finner läsaren allt från noveller, verser och dagboksanteckningar till scenmanus, poesi och tecknade serier. Hela 35 personer från hela Sverige bidrar med varsin röst. Antologin utgör en blandning av erfarna och erkända författare samt flera nya namn att lägga på minnet. Den yngsta författaren är född 1984 och den äldsta 1925 – ett åldersspann på hela 59 år – alla med olika typer av bakgrund och erfarenheter. Det enda jag har att invända mot urvalet skulle vara det att det är väldigt få utrikesfödda representerade.

Antologins omslag är intressant i sig. Ellen Ekman (vars serier vi annars läser varje dag i Metro) har, med sin karakteristiska stil, målat en kvinna med sex armar – varje arm är upptagen med en egen uppgift. Undertiteln till Det arbetande folket har lånat Moderaternas typsnitt i ordet ”nya”, men istället för Nya Moderaternas (”det nya arbetarpartiet”) blå färg, är Nya Föreningen Arbetarskrivares ”nya” skrivit i rött… Själva titeln på antologin är även en hänvisning till Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket (1994).

Carola Ankarborg ger en realistisk bild av kvällspasset på ett vårdhem i Redan innan middagen. Hon beskriver underbemanningen och den stress det innebär att arbeta under väldigt tajt schema. Hur personalen tvingas att nästintill bli robotar fast det är människor de arbetar med. Som ett mantra upprepas alla de förordningar som den arbetande ska ta hänsyn till: ”tänk på nattpersonalen”, ”inget onödigt spring i trappan” eller ”inga tvättravar i tvättstugan”.

Ibland talar vi om hur dåligt äldre och sjuka har det på vårdinrättningar, det händer också att vi talar om hur stressade de vårdanställda är på arbetet. Ankarborg gör de anställda synliga, för det är inte bara stressen som gör de anställda och dem de vårdar illa:  för att hinna ta hand om alla på en avdelning, måste de bli så effektiva att de inte hinner vara medmänniskor.

Det medmänskliga är något Jesper Lundby beskriver med en fantastisk värme i Att leva är att jobba, men att jobba är inte att leva. Lundby visar hur de medicinska rutinerna tar överhanden och hur stressen får dig att glömma vilken spruta i mängden du givit, men han beskriver också önskan om att få ge människorna han jobbar med vackra upplevelser som sång, en skogspromenad eller att jobbet också ska innebära att:

…smula sönder ett blad, eller hålla upp en blomma, så att din blinda och nästan helkroppsförlamade brukare kan känna lukten. Att dricka kaffe med mjölk under en björk, så att hon kan höra vinden rassla i löven.

Towe Falk beskriver i sin novell Förhandling ett lager där de tunga och stressiga ackorden medför en mängd arbetsskador för de anställda. Under tiden som strejkförhandlingarna pågår fortsätter de anställdas liv, de satsar pengar på Solvalla och V75, de pratar på Facebook om hur man ska förhålla sig till det hela. Man kan inte alltid leva på barrikaderna, och även om en strejk ser bra ut på pappret så är det ingenting människor på ett företag nödvändigtvis vill gå igenom. Dessutom beskriver Falk de motstridiga tankarna om strejken: det kommer inte hjälpa dem – slagordet ”lönsamhet framför allt” är för stark. Lönsamheten bryr sig inte ju om de anställda och ännu en person blir sjukskriven efter att ha skadat sig i yrket.

Sammantaget stämmer dessa 35 röster upp i ett samstämmigt rop som ekar över hela Sverige. Beskrivningen av hur arbetsmarknaden ser ut idag, och realistiska berättelser från de som utför arbetet är alltid viktigt för litteraturen och inte minst för politiken. Det kommer inte finnas en enda tidpunkt i vår nuvarande och framtida historia då dessa livsberättelser blir ointressanta eller utan värde. Vi har format vårt samhälle, och såhär ser vårdsängarna – som vi nu ska ligga i – ut. Det är inte samma samhälle som Ivar Lo och Moa beskrev, men nog skulle de vara stolta över sina efterträdare.

Sara Starkström

Publicerad: 2014-07-03 00:00 / Uppdaterad: 2014-07-02 10:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5725

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?