Att sammanfatta handlingen i Philip K Dicks Palmer Eldritchs tre stigman är inte helt enkelt. Som John-Henri Holmberg skriver i sitt efterord:

Det finns många litterära verk där läsaren efter att ha avslutat läsningen själv måste fullborda berättelsen. Men det finns relativt få där de frågor som lämnas åt läsaren att besvara inkluderar sådana som vilka berättelsens huvudpersoner vid bokens slut egentligen är, om de ens existerar eller inte, och om de världar de befinner sig i är reella eller inte.

I centrum av historien finns Palmer Eldritch, en framgångsrik affärsman som just återkommit efter tio år i solsystemet Proxy. Med sig tillbaka till vårt solsystem har han drogen Mum-Z. Detta är ett hot mot konkurrenten Leo Buleros drogmonopol. Så långt kanske det låter som ett avsnitt av en godtycklig polis-serie (om man undantar det där med det andra stjärnsystemet förstås), men häng med här: Leo Buleros produkt God-IZ hjälper kolonister på Mars och en del andra planeter och satelliter i solsystemet att glömma sin eländiga och trista tillvaro genom att drogen tillåter deras medvetanden att smälta samman med ett slags Ken och Barbie-figurer vid namn Pigga Pat och Walt. På det viset kan kolonisterna tillbringa stor del av sin tid i en drömlik jetsettillvaro.

Mum-Z visar sig ha en helt annan potential. Dess reklamslogan är “Gud lovar evigt liv. Vi kan leverera det.” Frågan är dock om det håller vad det lovat. Användarna dras in i en mardrömslik värld. Överallt dyker Palmer Eldritch och hans tre karaktäristiska stigman upp: en konstgjord arm, konstgjorda tänder och ögon. Och inte bara på Palmer Eldritch utan även på andra individer liksom på användaren själv. Till slut går det inte längre att avgöra vad som är verklighet och vad som endast upplevs inne i hjärnan på den som tagit drogen. Frågan är om inte alla till slut lever inne i Palmer Eldritchs hjärna – om det nu är Palmer Eldritch längre …

Det blir som antytts ganska rörigt om man på något sätt försöker skilja mellan ett objektivt verklighetsplan i romanen och huvudpersonernas subjektiva världar. Bättre är att bara försöka hänga med i hur upplevelserna formar karaktärerna och vad de filosofiska implikationerna blir. För det här är först och främst en idéroman. Karaktärerna i sig är föga mer än pappfigurer som rör sig genom detta bisarra universum. Philip K Dick skrev alltid enkelt och konstlöst. Men när den enkla äventyrsberättelsens prosa på det här viset korsades med metafysiska grubblerier blev det effektfullt (Holmberg är också inne på det här spåret i efterordet).

Palmer Eldritchs tre stigman är odiskutabelt en av tre-fyra klassiker i Philip K Dicks rika men ojämna produktion. Det är svårt att betygsätta en klassiker med femtio år på nacken utan att på ett anakronistiskt sätt bedöma den utifrån nutida referensramar. SF-genren (om vi nu ska sortera in Palmer Eldritchs tre stigman här vilket inte Holmberg vill göra) har utvecklats enormt sedan Dicks dagar, både litterärt och idémässigt. Det räcker med att som exempel nämna namn som William Gibson, Neal Stephenson eller Jeff Noon, nutida författare som utifrån dessa aspekter spelar i en helt annan liga. Men frågan är om det är någon annan författare vars såriga existentiella förtvivlan har fått ett lika originellt och gripande uttryck som i Philip K Dicks texter?

För Philip K Dick var frågan om verklighetens beskaffenhet ingen intellektuell lek, det var en fråga om liv och död. Utgivningen av Palmer Eldritchs tre stigman i original föregick med ungefär tio år de mystiska upplevelser som han kallade 2-3-74 (uttyds februari-mars 1974) och som ledde till den religiösa kris vilken varade till hans förtidiga död 1982. Natt efter natt skrev han på en krönika kallad Exegesis som till slut omfattade över 8000 handskrivna sidor där han försökte reda ut vad det var som egentligen hade hänt honom. Delar av denna krönika har relativt nyligen getts ut i bokform. Men de religiösa grubblerierna inspirerade också till flera romaner, bland annat Valis (1981), hans kanske märkligaste verk.

Hans berömmelse utöver sf-kännarnas kretsar blev postum. Nästan hela sitt liv levde han i yttersta fattigdom. Det var bara på slutet som något mer än kaffepengar rullade in på grund av filmatiseringen av Do androids dream of electric sheep – den roman som så småningom skulle bli känd som Blade Runner. Därefter har flera stora Hollywood-filmatiseringar som bygger på Dicks noveller och romaner gjorts. I tidskriften Wireds nummer 11.12 finns en på sitt sätt roande men också tragisk tabell över skillnaden mellan vad Dick fick betalt för originalberättelsen och vad motsvarande filmatisering omsatt. För Blade Runner var skillnaden 1250 dollar mot 28 miljoner dollar. För Minority report 130 dollar versus 132 miljoner dollar. Hans barn som förvaltar rättigheterna har i alla fall blivit mångmiljonärer och det kan kanske vara dem väl unt för det var nog inte så lätt att växa upp med Philip K Dick som far.