Även om den kontrafaktiska (alternativhistoriska) litteraturen kanske inte satt ett oerhört stort avtryck på litteraturhistorien så har den åtminstone visat sig tämligen livaktig.

Ett alldeles utmärkt bidrag till genren är till exempel Tony Samuelssons Kafkapaviljongen som kom för två år sedan. Den alternativa historiska vändpunkt vars efterspel skildrades i den romanen var att Nazi-Tyskland och axelmakterna vann andra världskriget och därmed kom att dominera inte bara den europeiska politiken utan också kulturen.

Detta är nu inte alls någon originell idé. Jag törs inte ens gissa hur många sådana historier det finns. Men den mest ikoniska av dem alla är otvivelaktigt Philip K Dicks Mannen i det höga slottet som Bakhåll nu släppt i sin serie nyöversatta Dick-romaner. För övrigt en kulturgärning att applådera.

Vi befinner oss i vad vi i vår värld känner som Förenta staterna. Det är 60-tal (boken kom ut första gången 1962) och den västra delen av kontinenten är under japansk överhöghet medan den östra lyder under Nazi-Tyskland. De mellersta delarna som kallas för Klippiga bergsstaterna är neutrala men har inte mycket att säga till om, inklämda som de är mellan de mäktiga segermakterna.

Huvuddelen av handlingen utspelar sig i den västra delen. Visserligen är landet ockuperat och lyder under ett hårdhänt japanskt styre men det är en diktatur med ett mänskligt ansikte. Japansk kultur dominerar och erkänns som högre stående. Från hemöarna har mängder av kolonisatörer flyttat in. Välvilliga och nyfikna på gammal amerikansk kultur.

Det är just i skildringen av denna nya blandkultur som Dicks roman har sin största styrka. Inlevelsen är stor i vad som händer när två helt olika kulturer möts. Det är som om det verkliga kriget utspelas först då, många år efter det officiella stridsstilleståndet.

Själva ploten är snårigare och det är ingen större idé att redovisa den närmare här. Det finns åtminstone fyra-fem huvudpersoner som vi följer, bland dem en japansk tjänsteman och en tysk dissident. Alla har de sina skäl för att handla på ett sätt som för dem allt närmare sina egna personliga avgrunder.

Som alla Dicks böcker skrevs även denna oerhört snabbt. Enligt egen utsago använde han det kinesiska spådomssystemet I Ching för att bestämma vilka vändningar handlingen skulle ta. I Ching har en stor roll i själva romanen också eftersom flera av karaktärerna använder den för att fatta beslut och tolka händelseförloppets betydelser. Där kastas röllekestjälkar så att de bildar slumpmässiga kombinationer av streck som då kan tolkas som hexagram, symboler som består av sex linjer, omväxlande hela eller brutna. Deras betydelser avgörs genom den tolkning som boken I Ching består dem.

Hur som helst får man ibland just det intrycket – vilket gäller nästan alla Dicks böcker – att handlingen kan ta vägen lite vart som helst. Det vore inte heller Dick i bästa form om det inte fanns några svindlande ögonblick där själva verklighetens natur betvivlas. Så lämpligt i en alternativhistorisk roman!

Romantitelns Mannen i det höga slottet är i själva verket en författare, Hawthorne Abendsen, som skrivit en bok som heter Gräshoppan släpar sig fram – ett citat ur Predikaren. Den boken beskriver i sin tur en alternativ verklighet där de allierade vann kriget. Men det är tydligen inte vår värld, den vi lever i, för det finns ett antal viktiga skillnader. Boken som förstås är förbjuden i de ockuperade områdena läses ändå av både ockuperade och ockupanter och förutom att den bidrar till att förändra några av karaktärernas liv så anses den av makthavarna som ett konkret hot genom att den påvisar det faktum att allt faktiskt kunde vara annorlunda. Och att det gäller även i frågan om vem som har makten. En bild så god som någon av kulturens omstörtande kraft.

Förutom att Mannen i det höga slottet är en av de absoluta science fiction-klassikerna så är den läsvärd på så många sätt. Här lyckades kanske Dick som allra bäst med att förena sin absoluta känsla för det svindlande tankeexperimentet och sitt metafysiska tvivel med att skapa levande och trovärdiga karaktärer. Något som annars inte alltid var fallet i hans författarskap.