Stephen Fry är till vardags skådespelare och har bland annat spelat Oscar Wilde på vita duken, att han inte har så mycket som ett uns av dennes litterära begåvning framgår med all önskvärd tydlighet när man läser Skriva historia. I och för sig ställer jag mig tveksam till om han är någon större skådespelarbegåvning för den delen heller, men han gör exempelvis riktigt bra ifrån sig i Kenneth Branaghs Peter’s Friends.

Skriva historia bygger på den gamla idén; tänk om Hitler aldrig kommit till makten, så mycket bättre allt hade blivit då. Handlingen centrerar kring historiastudenten Michael Young som precis skrivit en doktorsavhandling om Hitlers tidigaste år och tillika har en flickvän som uppfunnit ett preventivmedel för män, samt Leo Zuckermann som är en fysiker som uppfunnit en apparat som kan skicka små mängder materia genom tid och rum. Vad kan det bli av det då? Kan det vara så att man har för avsikt att förhindra att Hitler någonsin föds? Kan det vara så att det visar sig att världen faktiskt blivit ännu sämre om Hitler aldrig blivit född? Kan det vara så att Michael nu måste försöka se till så att Hitler faktiskt blir född? Jo, nog är det så alltid, handlingen är lika förutsägbar, innehåller lika många moralkakor och har ett lika fint amerikanskt slut som ett avsnitt av Beverly Hills 90210.

Även om idén inte direkt är ny så är den här typen av lekar med historien rätt kul, om du också tycker det skall du få ett par tips på vad du bör göra istället för att läsa den här smörjan. Du kan exempelvis se Den sista måltiden, en film om några vänner som diskuterar hur de hade gjort om de mött Hitler på en bar innan han kom till makten och de visste vad han skulle orsaka, skulle de döda honom i så fall? Man bestämmer sig därefter för att bjuda in diverse högerextrema personer på middag. I och för sig är filmen långtifrån ett mästerverk, men bra mycket mer underhållande än Skriva historia. Ett ännu bättre förslag är dock att läsa Mannen i det höga slottet av Philip K Dick. Denna handlar om en verklighet där Tyskland och Japan vunnit kriget. Personerna i boken läser också en bok om en verklighet där de allierade vunnit kriget. En liten kuriosadetalj i sammanhanget är att Fry faktiskt omnämner Dick i boken.

Det finns ett par småsaker som jag till en början gillar i boken, det ena är att författaren kommenterar det redan skrivna och det andra är att författaren skriver att han är osäker på en faktauppgift och några rader senare har han kollat upp den. Jag vet inte, det ger en litet mer levande känsla, som att författaren inte bara berättar sin historia för den anonyme läsaren, utan att han kommunicerar med läsaren, jag gillar det i alla fall, fast ibland blir det inte så bra. Men det ger litet känslan av att boken inte är så konstruerad, istället för att ändra något som inte blev så bra så kan man be om ursäkt för det senare.

Så till översättningen, den är inte bra, förmodligen är den till och med usel. Översättningen av svordomar är rent horribel; "dubbelbrallan" och "knullbralla" är exempel på svordomar vi bjuds och jag vet inte, de svordomarna har i alla fall jag missat. Oftast heter karaktären Leo Zuckermann i efternamn, men på åtminstone ett ställe heter han Zimmermann, det är många sådana missar i Skriva historia, men jag vet inte om det är Fry eller översättaren David Nessle som skall ta åt sig av "äran" för det, de är i alla fall litet för många för att man skall kunna ha överseende med det. Jag betvivlar inte att språket på engelska var dåligt, men jag är rätt säker på att det heller inte blivit bättre i översättningen.

Det egentligen enda som får upp betyget till en tvåa är det jag nämnde tidigare, om att kommentera det skrivna och behålla fragment av faktaosäkerhet, i det här sammanhanget fungerar det, faktum är att det är det enda som fungerar. Vissa kapitel har Fry skrivit som filmmanus, den idén kanske var bra i teorin, men i genomförandet blir det fullständigt uselt, så förmodligen bör han inte skriva filmmanus heller, förmodligen bör han nöja sig med att stå framför kameran, om ens det.