Birger Sjöberg nämndes ofta i forna tiders litteraturöversikter, som exempel på svenska författare av betydelse. Hans mest kända texter finns tonsatta och framförs ofta till gitarr vid visfestivaler. Berättelsen Kvartetten, som sprängdes var Sjöbergs enda roman. På knastertorr och akademiskt ordlekande vis vävde han en skröna som gjorde att han hamnade på listan av böcker ”man borde läsa”. När jag försökte, fångades jag inte alls. Orsak: minns inte. Det var så länge sen.

Men Malin Biller som gjort ett seriealbum av romanen berättar passionerat i förordet om hur mycket hon tycker om Sjöbergs skildring. De varma känslorna är så starka att hon förverkligat en dröm: att rita den som serie.

Hon går direkt på en av huvudkaraktärerna och hans längtan efter att nå berömmelse som poet. Småstaden, männen (ja, det är många män som figurerar) och yrkesliv skildras i scener som bjuder in läsaren i 1920-talets Sverige på ett särdeles underhållande sätt.

Det är ett Sverige där vi förflyttar oss med häst och vagn – ibland med tåg – och när vi går till fots är det på grusvägar eller på gator som är lagda med kullersten. Det är provinsiellt så det stänker om det, ”småstad, småstad stad i världen” sjunger det inuti mig för att parafrasera Pugh Rogefeldts smittande poplåt om Stockholm.

De gifta kvinnorna skulle vara vid sin mans sida. Nämnas bör att, gifta kvinnor blev myndiga först år 1921, något som gav dem möjlighet att till exempel rösta efter eget tycke och råda över sin egen inkomst. I Sjöbergs värld verkar kvinnan ha två funktioner. Antingen placeras hon på piedestal för att vara ljuvlig eller så får hon iklä sig den klyschiga rollen som ”Skräcktant”. Min bild är onyanserad, kanske är perspektiven lite mer varierade i originalverket.

Aktiehandel och spekulation tar stor plats då som nu för männen som klär sig i kostym, väst och hatt. Pengarnas betydelse är en del av händelseförloppet men också historien om den unge pojken som dör alltför ung. Jag läser sakta de bilder som skildrar familjens sorg över förlusten. Där har Biller fångat den trista, gråa sorgen som ger långsamma och tunga andetag för de drabbade.

Som en skicklig regissör väljer Biller sina scener, så att huvudhandlingen tillsammans med sidohandlingarna bildar en helhet. Personerna gestaltas stiliserat men får egna särdrag i form av kroppsformer eller minspel. För det mesta illustreras romanpersonerna i halvfigur och får en pratbubbla med vald replik, som driver berättelsen framåt. Men plötsligt bryter en närbild in och läsaren får hämta andan, vilket visar hur medveten Biller är om serieberättandets olika verktyg. Jag stannar också upp vid några rutor som har expressionistiska drag. När dramatiken slår till vet jag inte om det är Sjöbergs eller Billers tempo som avgör. Så skickligt får berättelsen med mig på tåget. Del två återstår. Jag väntar med nöje och önskar Malin Biller lycka till med den fortsatta tecknarprocessen.

P.S. Boken är Birger Sjöberg-sällskapets årsbok 2015. Utmärkelsen talar för sig själv.