Tove Meyer, skribent sedan tidigare, debuterar i år med diktsamlingen Asfaltshimmel och jag ska börja med att vara ärlig: när jag slår upp boken och möts av namnet på ett litet, för mig okänt förlag, en grumlig logotyp, en text utan ligaturer, samma gamla vanliga gemener i flitigt radbrutna meningar – och vänt’ nu här, är inte sidnumren i Times New Roman? – då spinner fördomsspiralen på höga varvtal.

Odrägligare läsare får man leta efter. Sådant ska inte spela någon roll, men uppenbarligen fastnar det hos mig. Därför hänger jag ut mig själv på internet såhär, så kanske jag lär mig till nästa gång.

Den första dikten inleds med orden ”det finns inget / som den svenska tystnaden / i en proppfull tunnelbanevagn”. Diktens jag säger sig gråta över ”allt det / som ligger i vår natur”. ”There is no Silence in the Earth — so silent / As that endured / Which uttered, would discourage Nature / And haunt the World.”, ekar Emily Dickinson för mig och sätter stämningen.

Betraktaren är inte bara förfrämligad eller ”utanför”, utan snarare en helt avskärmad observatör – en bekant litterär figur. Ögonparet befinner sig gärna i en konkret, stockholmsk samtid: Facebook, likes, iPhone, obesvarade sms, E4:an, SL-minuter och urbana drömmar om vågskvalp och bara fötter. Det är ofta den allra närmaste fysiska omgivningen som beskrivs, eller kanske avslöjas. En gatumusikant sjunger ”nåt om en egen måne” och en kvinna skäller ut baristan – ”jag bad om soyalatte!”

Bakom orden står en skribent som vet vad hon gör. Men vare sig dikten befinner sig i eller utanför stadssorlet får man leta efter guldkornen. Eller så är dikterna helt enkelt uppbyggda runt en bas som utgör det snygga och mättade, en tanke eller formulering som har försetts med ett sammanhang. För det blossar onekligen upp konstfärdiga ögonblick av både kärnfullhet och ironi, liksom rena ornament – här i kombination:

du vet väl baby / att chai är helt ute / det är dödsstraff på självmord / och inga facebookvänner i världen / kan rädda dig

Ytterligare ett guldkorn – eller diktfundament, beroende på hur man ser det:

jag har stulit / och skrivit om dina ord ikväll / din blodade tand / dina kliande ärr / ditt brinnande hjärta / ska bli mitt språk.

På ett mer övergripande plan kan Asfaltshimmel ha kommit till i kölvattnet av en allmän, både god och tragisk utveckling. En punkt har nåtts då de outtalade, men ständigt närvarande frågorna ”Och nu? Vad mer?” inte längre har några svar. Allt färre människor har akuta mål kvar att uppnå, men människan kanske inte känner till någon annan tillvaro än den där något hela tiden måste tillgodoses; hon känner kanske bara till ”allt det / som ligger i vår natur”. Precis som hos förälskelseobjektet i en kärleksdikt finns det en allmän ”oförmåga / till sammanhang”. Man uppfinner och famlar efter nya, vagare, förment konkreta mål. Eller jag vet inte. Men det gör sig lika olustigt på papperet som i de hänsynslöst verklighetsförankrade tankar som väcks.

Det är ett uttalat faktum att samlingen består av mer eller mindre spontan pendlarpoesi. För mig blir det läskigt. Vetskapen ger vind i seglen åt mina föreställningar om poesi som minsann inte helt säkert är så genomarbetad att sidorna, strax bakom orden, formligen dryper av författarens blod, svett och tårar. Dem bortser jag från. Hade jag inte vetat om det spontana bakom dikterna så hade det ju inte varit ett problem. Mot slutet av samlingen känner jag dock, hur förlåtande jag än försöker vara, att jag har fått läsa ordet ”hjärta” lite för många gånger.

Jag tror att Asfaltshimmel kan få en förhållandevis bred läsarkrets. Jag tror nämligen att den har stor potential att tilltala även ovana lyrikläsare, bara den får chansen, eftersom den inte alltid är av den otillgänglig(gjord)a sorten. Och jag tror, eller snarare hoppas, därmed att mer esoterisk poesi en dag kommer att kunna tacka samlingar som Asfaltshimmel för att de välkomnade fler läsare till lyriken.