Johannes Anyuru har valt att debutera på ett ganska modigt sätt. I sin diktsamling använder han ett kanoniskt verk, Homeros' Iliaden, som "ram och resonansbotten", som han själv skriver. Han sällar sig till en stor skara författare som, med olika resultat, använt ett tidigare verk eller en myt som bakgrund till handlingen eller som tematisk organisationsprincip i sitt eget verk. James Joyces Odysseus, i vilket Joyce använder det andra homeriska eposet, är kanske det mest kända exemplet från det förra århundradet. Svenska författare som också använt sig av Homeros är bland andra Eyvind Johnsson och Willy Kyrklund.

Dikterna i Det är bara gudarna som är nya utspelar sig i ett samtida Sverige, i betongen, på gatorna, bland invandrare, klottrare, hip hop-lyssnare och andra homeriska (eller anyuriska) hjältar. Diktjaget är till största del en betraktare, som blickar tillbaka på händelser som inte ligger allt för långt tillbaka i tiden.

Anyuru skriver i en stilistisk tradition som grundades av Walt Whitman, Amerikas främste diktare vid sidan av Emily Dickinson, fördes vidare av beatgenerationen och vars mest uppmärksammade svenske förvaltare är Bob Hansson. I jämförelse med Hanssons är Anyuru i mitt tycke mörkare, mer nyanserad, djupare, kort sagt bättre. Det är inte ofta vi får läsa en debutant med sådan stilistisk potential som Anyuru.

Tyvärr lyckas det inte helt och hållet för Anyuru. Metaforerna blir ibland krystade och de historier som döljer sig i dikterna engagerar inte alltid läsaren. Problemet är kanske att Det är bara gudarna som är nya känns lite för samtida, både i tematik och stil.