Gästrecension

: En civilisation utan båtar
En civilisation utan båtar Johannes Anyuru
2011
Glänta
9/10

Att söndersprängas till en helhet

Utgiven 2011
ISBN 9789186133344
Sidor 152

Om författaren

anyuru_johannes_3
Foto: Hans Alm

Johannes Anyuru, född 1979 debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Hans andra diktsamling Omega utkom två år senare. För Städerna inuti Hall har Anyuru nominerats till Augustpriset 2009. 2010 utkom Johannes Anyurus första roman Skulle jag dö under andra himlar, för vilken han tilldelades Stig Sjödinpriset.

Om Anyuru hos Norstedts

Gästinformation

Mayson Hindi gillar ord för att ord är lite som människor - svaga ibland, starkare ibland - i ett sökande att finna sitt värde. Och hon gillar arabiskt kaffe med kardemumma och dadlar - helst från Medina. Hon har studerat bland annat kreativt skrivande, litteraturvetenskap och läser nu arabiska i Uppsala.

Sök efter boken

Efter att ha läst Anyurus första roman Skulle jag dö under andra himlar och förbluffats av dess magnifika språk så känner jag att detta blåa verk kommer förbinda mina ögon från första sidan till den sista. Och jag har rätt, den förbinder och allt annat än förblindar mig.

En civilisation utan båtar är Johannes Anyurus litterära verk som består av en dag- och nattskildring under sommaren 2011. En sommar då Johannes blev tillfrågad om en plats på Ship to Gaza som skulle avgå från Grekland. I konkret form tar sig resan plats från Sverige till Grekland för att sedan aldrig få tillåtelse av den grekiska makten att resa på det så kallade internationella vattnet till Gaza. Anyuru, med resten av de förmodade blivande passagerarna, är i ett Aten där ständiga försök till uppror sker. Där folket säger sitt! Johannes Anyuru ger en livs levande skildring från ett protesternas torg. Politikens tystnad i konkret upplevelse visar sig vara maktens farligaste vapen. Till skillnad från människorna, vars viktigaste vapen är det sagda ordet och där tystnad blir mänsklighetens mest självdestruktiva skada.

Den abstrakta resan blir en annan. Anyuru tar läsaren med på en personlig resa där vi får uppleva starka föreställningar om rädsla, tvivel, och självbejakning. Min läsning fastnade särskilt på förhållandet mellan far och son. Johannes med far. Han beskriver att fadern är sjuk och dessutom inte vill att Johannes reser. Detta gör det till ett inre dilemma där författaren står mellan svåra val. Vi läser oss även till förhållandet mellan själ och kropp, skyldighet och skuld, och förhållandet till ord. Resan till Grekland blir en resa att finna ord. Att finna en insikt om ords värde. Vad är blåa ord i en blå bok på pärlemorfärgade papper? Vad betyder det att vi fått se bortom en nyhetsrubrik? En berättelse om Johannes Anyurus fruktan för
döden, för ordens makt och ordens ickemakt i en värld där tystnaden är den säkra vägen ut?

Anyuru når med orden till en yta som är svår att ta på. Som en yta under ytan. Han når med orden till fönsterglaset när det glänser med regn utanför och imma inuti. Med bildspråk och metaforer skalar han av hinnan som många andra lärt sig att leva med. Hinnan som blir till en vana och där man bara kan ana sanningen bakom.

Anyurus raka, autentiska språk är som delar av havet i våra händer. Blå fragment och blå sanningar som till en början är oklara att se. För sanningen är inte verklig. Vi människor är vana vid lögnen. Men sedan vänjer man sig till den blåa texten även om man oftast ser svart – liksom man vänjer sig till att söndersprängas till en helhet av det anyuriska språket. Det är som att han har tagit ett annat språk och omskrivit det till svenska. Inte översatt – utan tagit något från ett inre och lagt fram det på ett yttre. Den skrämmande levande skrivstilen får mig att känna Greklands luft i mina egna lungor.

Så till gränsen av söndersprängning till småbitar eller till helhet, där på gränsen till liv lika mycket som på gränsen till död – där betyder namn allt. Namn är ord. Om vi människor här i Sverige ser alla människor i Gaza med det namnet de bär – då blir de människorna mer människor och känns nära. Namnlösa är bara lösa och känns långt bort.

Minns mitt namn. Mitt namn är Mayson. Minns det.

Mayson Hindi

Publicerad: 2011-12-31 00:00 / Uppdaterad: 2011-12-31 11:21

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #4498

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?