Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi.
Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far.
Ni som inte vill veta vad det står på de sista tio sidorna skall sluta läsa nu.
Romanen inleds av att ugandiern P – vilket visar sig vara Anyurus far – brutalt förhörs av militärer i Tanzania. De misstänker att P är på väg till Uganda för att bistå Idi Amin medan P påstår att han skall till Zambia och arbeta som pilot.
Det är ett förhör som inte skiljer sig stort från andra förhör man stött på, inte minst inom mer hårdkokta filmer och tvserier, även om Anyuru är en känsligare skribent än 99% inom den här genren. Förhörsledarna är brutala och spelar med falska kort. Vi får flashbacks till en våldsam barndom och vi får följa stridspilotsutbildningen i Grekland.
När militären förstått att P inte döljer någon information skickas han till ett oansenligt läger för andra ugandier. Efter att ha återhämtat sig något börjar han snart löpträna 3 timmar om dagen och försvinner springande från lägret. Han flyr till Kenya, går ner sig, träffar vit kvinna och flyttar till Sverige.
En bit in i romanen får vi också glimtar av författarens egen oroliga, rotlösa uppväxt i Sverige. Den här första räckan händelser – pilotubildning, brutalt förhör, läger, flykt, misär, träffa vit kvinna och flytta till Sverige – utgör del 1 av romanen och upptar 230 av 240 sidor.
Bitvis under dessa första 230 sidor så tappar jag intresset. Anyuru är väldigt bra på att gestalta hur P alltid är lite för trött, lite för uppgiven eller känner sig som en spelpjäs i ett större drama som han inte kan överblicka. Det enda han är riktigt stolt över är att vara pilot, och det får han aldrig bli.
Men samtidigt, jag väntar med otålighet på att vi skall lämna detta dramatiska, mörka, laglösa Afrika. Att jag skall få en förklaring, att det jag läser skall sättas in i ett sammahang som jag själv känner igen, som är kopplat till sonen och författaren.
Det går att hävda att de 10 sista sidorna bestämmer vad vi har läst. Pappan – den pappa som lever sitt vuxna liv i Sverige – får vi bara möta i glimtar, men han förefaller gå ner sig, har ingen kontakt med sina barn, dricker för mycket och lyckas inte hålla kvar något arbete.
Men – och det är detta som gör berättelsen så otroligt drabbande – romanen är inte en skildring av ett liv som landar i svensk misär. Bokens envetna fokus är på denna avgörande fas i livet, när P torteras, slängs i läger och flyr. Det är där livet rinner ur honom, detta oavsett hur det sedan hade fortsatt.
Det är som att romanen vill säga att en rad händelser förvägrade honom det öde som annars skulle varit hans. Berättelsen påminner på detta sätt om vissa romaner skrivna av personer som, normalt som tonåringar, överlevt nazisternas förintelseläger. Det som hände i lägret gjorde att deras liv sedan blev riktningslöst, det kunde aldrig ta formen av en biografi.
Detta: du kan knäckas och förbli knäckt men ändå vakna upp morgon efter morgon till samma ofortsättbara vardag. En tröstlöshet – en frånvaro av liv – griper tag i kroppen för att sedan aldrig försvinna. Jag tror det är roten till detta anti-biografiska tillstånd, denna ödeslöshet, Anyuru velat skildra.
Publicerad: 2012-10-01 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-26 18:37
En kommentar
Vilken berättar teknik ser du att boken har, vilken sort genre ser du att den här boken har? Kopplingar? MvH Milan
#
Kommentera eller pinga (trackback).