Ruths och Mios relation inleds på biblioteket. De börjar prata. Ruth brukar hänga på biblioteket, och första gången de pratar lurar hon Mio att det kostar tjugo euro att låna böcker. Det blir deras utgångspunkt. Fiktion. Och någonstans i allt det som snart ska raseras börjar en berättelse om kärlek. Dels mellan människor, dels till de platser och rum som bygger deras drömmar och fortsatta liv.

Senare, när mamma satt och drack hos vietnamesen och Ruth var utelåst var det biblioteket hon gick till, och det var Bakhuizen som fick henne intresserad av poesi – stack till henne dikter som hon väl själv läst när hon var i Ruths ålder, blankvers och terziner och stjärnor och sköldmör, som Ruth läste, av ren uttråkning i stort sett.

Ruth och Mio är unga när de träffas. En betydande del av deras liv i Tjugosjuttio, det fiktiva bostadsområde i Antwerpen som Johannes Anyuru förlagt sin senaste roman till, kretsar kring biblioteket. Ruth brukar läsa egenskrivna dikter som hon läser upp på biblioteket och kommer så småningom att jobba med fiktion och skrivande. Mio rör sig delvis i kriminella kretsar och en natt mördas han i en av områdets gångtunnlar. Då är Ruth redan gravid med deras son, ett barn Mio aldrig kommer att få träffa.

Många år senare har Ruth flyttat från Tjugosjuttio och bor med tioårige sonen Em i ett hus vid havet. Hon har en tjänst som konsult på Agenturen, där hon arbetar med att skapa fiktiva karaktärer som på olika sätt kan manipulera den offentliga opinionen. Om sin uppväxt berättar hon ingenting för sonen. Istället har hon diktat ihop en historia om att hon kommer från Ixelles, en finare stadsdel i Bryssel, Belgien.

Så korsas Ruths samtid med det förflutna, hon får ett uppdrag som leder henne tillbaka till Tjugosjuttio – och Mio. På en vägg utanför biblioteket sitter Mios ansikte i form av en gigantisk målning, ett slags helgonporträtt som vakar över områdets unga och minner om en allt för kort uppväxt. Mio har blivit en legend. Men nu ska Tjugosjuttio jämnas med marken till förmån för ny bebyggelse, och människorna i området uppmanas att flytta. Det blir Ruths uppgift att med hjälp av en fiktiv författare försöka övertyga de boende om att rivningen är det rätta. Att återse uppväxtorten blir, som väntat, inte okomplicerat. Inte minst när hon stöter på uppgifter som tyder på att Mio trots allt inte dog i tunneln. Det finns en repig cd-skiva med en röst som låter som Mios. Rösten säger att han inte alls är död, att han “sitter på taken i avdelningen för ingenting, och tittar ut på vågorna.”

Vad betyder det för romanen att Anyuru har valt att förlägga sin berättelse till det fiktiva Tjugosjuttio – i Antwerpen – och inte till ett motsvarande område i Sverige? Kanske är det just det, en markering av fiktionen. Idén, om de fattigare områdena, om förorten, som en kuliss som ständigt kan att raseras, eller inte existerar som något annat än just det, en idé eller berättelse.

Raseras är just vad Tjugosjuttio gör så småningom. Både bokstavligen när rivningsmaskinerna svingar sina armar över centrum, biblioteket och väggmålningen av Mio. Men också metaforiskt. För trots att det här är en bok vars intrig är avhängig idén om att Mio kanske fortfarande lever, blir det aldrig det som är det mest intressanta i Ixelles. Det som fängslar är i stället kakafonin av röster och berättelser som rör sig ut och in ur varandra. Fiktion som löser upp annan fiktion och tillintetgör redan uppställda föreställningar. Människorna och deras berättande rör sig in och ut ur varandra i olika lager. Drömmar, repiga cd-skivor, fågelfjädrar, musikstycken och rollspel samspelar. Anyuru är fortfarande mycket av en poet även i prosan och det är skönt. Det finns mycket att vila i, i denna roman som inte bryr sig om att skynda fram till några lösningar. Berättelsen zoomar in och zoomar ut:

En plog av fåglar genomkorsar kvällen, vingarnas undersidor fångar det sista ljuset – kvällen når Korsika, Beneluxländerna, kvällen faller över Europa, och natten – natten kommer, och de guldskimrande kontorsskraporna sjunker i den planetära skuggan. Rikedomen och fattigdomen. Värdet och värdelösheten.

Biblioteket då? Ja, eftersom det är min arbetsplats kan jag inte låta bli att tänka på biblioteket som en symbol för hopp i Anyurus roman. Precis som i hans tidigare böcker är hoppet ständigt närvarande, av nödvändighet. På biblioteket föds relationer, fiktion och drömmar. Men, det är också lika mycket en plats för något mer praktiskt och vardagligt. Här speglas det omkringliggande samhället, med allt sitt våld och sina förluster. Ett rum lika komplext som romanen i sig.