Recension

: Skulle jag dö under andra himlar
Skulle jag dö under andra himlar Johannes Anyuru
2010
Norstedts
7/10

I Johannes förtrollade värld

Utgiven 2010
ISBN 9789113022086
Sidor 404

Om författaren

anyuru_johannes_3
Foto: Hans Alm

Johannes Anyuru, född 1979 debuterade 2003 med Det är bara gudarna som är nya. Hans andra diktsamling Omega utkom två år senare. För Städerna inuti Hall har Anyuru nominerats till Augustpriset 2009. 2010 utkom Johannes Anyurus första roman Skulle jag dö under andra himlar, för vilken han tilldelades Stig Sjödinpriset.

Om Anyuru hos Norstedts

Sök efter boken

Johannes Anyuru, som vi är vana vid att läsa poesi av (senast Städerna inuti Hall 2009) har nu kommit ut med sin första roman. Det är alltså en bok med stora förväntningar. Jag kastar mig in i ett landskap av metaforer, och liksom med Städer inuti Hall tar det ett tag innan jag får grepp om och känner mig någorlunda hemtam i hans bildspråk.

Berättelsen börjar i Göteborg. Francis, en rastlös och rotlös ung konstnär, känner sig stundtals redan uppgiven av livet. Har hans storhetstid redan passerat? Kommer han att kunna bli lycklig? ”Sanden” löper över sidorna, en vackrare omskrivning av det knark han älskar och hatar, men aldrig riktigt tycks kunna slå sig fri ifrån. Trots att hans vänner dött, trots att han ser hur det förstör för honom. Kvinnorna i hans liv; de han alltid påminns om, aldrig kan glömma. Vad betyder de? Veronica, Anisia. Är de bara namn som faller bort, ansikten som dyker upp i andra ansikten? Drömmar om en segelbåt, en dag när allt var mycket finare än nu.

Vi får följa med till Madrid. Språken kastas om och blandas fritt. Skapar spänningar och karaktärer. Vaskar fram nyanser och ger miljöerna andedräkt.

Nästa dag skriver han tingens spanska namn på vita klisterlappar som han sätter upp på möblerna och väggarna. Bord, stol, och här är en hög med kläder, un montón de ropa. Regniga dagar, han har långa verblistor upptejpade över sängen och repeterar varje natt innan han somnar.
(…)
Nina här är en vägg, och en strömbrytare, un conmutador – han tänker på ordet matador för att minnas.

Hur fungerar det då, att läsa Anyurus språk i en berättelse? Jodå. Det går. Det händer att jag famlar mig fram. I tvära tidshopp, plötsliga minnen, motsägelsefulla liknelser. Som stundtals skapar dynamik och berikar, men stundtals faller bort i det höga tempot och den väldiga massan av ord. Men det händer också att jag glider genom de olika lagren med en lätthet av fjädrar. Då är det vackert och stort, jag upplever det som att Johannes Anyuru är en av de viktigaste författarna vi har idag. Hur hans språk är livfullt, ibland nästan på ett jobbigt sätt. Som att läsa James Joyce, och undra om man ska orka. Eller Virginia Woolf, och önska att det ibland kan stanna upp, få kretsa kring en sak, sluta ta in allt på samma gång! Men häri ligger förstås också storheten.

Visst kan han irritera mig, den unge konstnären Francis, som stundtals är en sann schablon av den relationsrädde mannen. På jakt efter den stora kärleken. Men på flykt så fort det ställs krav på honom. Som flyr till andra länder i förhoppningen att hitta hem.

Vilket inte hindrar att förälskelsen känns på riktigt när den är där.

”Vad heter den känslan, när det pirrar i magen när jag tittar på dig?”
”Man kan säga me encantas.” En stor frid, han är inuti ögonblicken. Förtrollar mig. En lång kyss, hårt tvinnad som ett antilophorn, deras fingrar flätas i varandra. ”Tittar du?” viskar hon. Hennes slutna ögonlockskupoler är väldiga som planeter. Han skrattar. Madrid. Ljusen. ”Francis?”
”Ja?”
Me encantas.

Det finns en säkerhet i att beskriva känslor. En fingertoppskänsla i att hitta de rätta orden, den rätta rytmen, de rätta nyanserna. Kanske är det bara poeter förunnat att finna dem?

Han tittar uppåt. Snöflingor dalar ur den havsblå himlen, stora fjädrar som smälter i hans ansikte.
Han öppnar ögonen. Mellan hennes fingrar kommer röntgenblått ljus, det flimrar genom T-shirten.
Han kysser henne i vårregn. Han kysser henne i fallande höstlöv.
Det liknar det som skimrade i simhallstaket när han var liten.

Lina Arvidsson

Publicerad: 2010-09-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-26 21:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3862

8 kommentarer

Ehhh … sedan när är poesi inte skönlitteratur?

Skräp Oregistrerad 2010-09-14 09:59
 

Hm, tack. Ska ändra!

Lina Arvidsson Redaktionen 2010-09-14 11:06
 

av någon anledning är min fördom mot den här romanen att den ska vara tung och svårläst med ganska stora gester. tycker att du ger lite hintar om att det skulle kunna vara så, och att du ändå tycker om det, eller har jag fel?

Emelie Novotny Redaktionen 2010-09-14 18:18
 

Jag tycker det är rätt skönt att du inte jämför Anyurus prosa med Ulf Lundells. Det känns som en jämförelse som är ganska tröttsam.

Anna Carlén Redaktionen 2010-09-15 10:49
 

Nejdå, den är inte svår och tung. Lätt som sockervadd som blåser i vinden. Lätt som… aska. Well. Tack för de fina orden.

/Johannes

Johannes Anyuru Oregistrerad 2010-10-10 03:59
 

Varsågod!

Lina Arvidsson Redaktionen 2010-10-10 12:43
 

Fantastisk påminnelse om att min bokhylla behöver ytterligare Anyurufiering. Det står på att köpa-listan.

Lovisa M A Oregistrerad 2010-10-11 10:37
 

:) sockervadd är ju bland det bästa jag vet. jag tar tillbaka alla fördomar och sätter upp på att läsa- listan!

Emelie Novotny Redaktionen 2010-10-11 14:05
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?