Recension

: Ruth & pen
Ruth & pen Emilie Pine
2022
Wahlström & Widstrand
7/10

En dag som rymmer så mycket

Utgiven 2022
ISBN 9789146239543
Sidor 278
Orginaltitel Ruth & Pen
Översättare Jan Hultman och Annika H Löfvendahl
Först utgiven 2022

Om författaren

Emilie Pine är professor i modernt drama vid University College Dublin och författare till den prisbelönta essäsamlingen Allt jag inte kan säga.

Sök efter boken

En medelålders kvinna och en tonårsflicka rör sig i Dublin under en dag, likt en viss Leopold Bloom något sekel tidigare.

Ruth är terapeut med ett skakigt äktenskap. De upprepade men fruktlösa IVF-behandlingarna har tärt på makarna och relationen. Pen är autistisk och har inte haft det så lätt men det är mycket som har blivit bättre på senare tid.

För Ruth är det egentligen en vanlig dag – det är bara det, att hennes man Aidan, som borde ha kommit hem kvällen innan, inte dykt upp. Han har meddelat att han är försenad men vad betyder det, egentligen? För Pen, däremot, är det en stor dag: hon ska gå på en miljödemonstration med sin bästa vän Alice, som hon har insett att hon är förälskad i, och sedan ska hon överraska henne med en konsert – och med att berätta om vad hon egentligen känner.

I korta kapitel, vars ”titlar” är tidsangivelser, skildras dagens förlopp. Perspektivet växlar mellan Ruth och Pen och snart får även Alice och Aidan komma till tals. Alla fyra skildras med värme och empati men utan att väja för det som de kanske inte gör så bra eller är så bra på, vilket gör dem levande och trovärdiga när de tampas med att förstå sig själva och varandra.

Pens sätt att se på världen är väldigt fint skildrat men också tydligt i och med att det visas både inifrån och utifrån och med ett mer analytiskt lager. Det känns dock inte som om läsaren blir alltför skriven på näsan, utan som om man får följa med i varven av funderingar. Det allra finaste är dock relationen med modern, som kanske kan vara en aning överbeskyddande men har skäl till det, som möter henne och hennes behov på så många plan. Flera gånger blir jag tårögd när jag läser.

Det väldigt konkreta är det som minner mest om James Joyce, de små detaljerna, de fysiska förnimmelserna. Däremot är det kort och koncist i stället för omständligt, vilket snarare för tankarna till Virginia Woolf.

Eftersom det är en dag och en stad börjar jag också tänka på det franskklassicistiska dramat – tidens, rummet och handlingens enhet. Egentligen är det bara tidskravet som följs strikt, eftersom en stad är ett väldigt stort rum, men det finns ändå där som en klang.

Trovärdiga människor i ett omisskännligt nu men på ett sätt som lånar drag från andra litterära epoker, med en intertextualitet som är mer aning än något annat. En bok och en dag som båda rymmer väldigt mycket.

Saga Nordwall

Publicerad: 2022-10-26 00:00 / Uppdaterad: 2022-10-23 21:59

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8892

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?