För Eve Forrester är livet inte någon dans på rosor. Hon vantrivs i huset där hon bor med maken hon börjar undra varför hon gifte sig med och fasar för breven från modern. Det är grått och gråare i hennes värld och varje dag är till förväxling lik den andra i en Londonförort tre år efter andra världskrigets slut. Men så plötsligt får hon ett brev från en advokatbyrå och det visar sig att hon fått ett arv från en välbärgad främmande man. Detta avbrott i tillvaron får henne att göra sådant hon bara vågat drömma om. Hon följer inte sin makes råd utan åker ensam till franska rivieran för att få veta mer.

Väl framme går hon än mer emot sitt vanliga, musgrå jag och umgås med skådespelare och författare, skådar ut över Medelhavet från villan hon ärvt en del av, klär sig i lånta plagg, flirtar nästan lite grann och jagar ledtrådar till vad hon egentligen har för relation till sin välgörare. Nästan än mer undrar de övriga arvingarna och det börjar inträffa obehagliga saker, som att någon tycks vara inne i Eves rum när hon inte är där. Snart eskalerar det till farliga händelser, medan familjehemligheterna sakta avslöjas.

Andra världskriget är mycket närvarande, trots att det är över, eftersom sår läker långsamt och livet har tagit helt andra vändningar än väntat för många. Det svåra och mörka anas där men oftast hamnar det ändå i skuggan av glamour i överflöd, kamerablixtar och röda mattor och en oväntad vänskap med en superstjärna – som också har sina mörka hemligheter.

Det är så mycket yta att njuta av men egentligen tycker jag nästan bäst om avsnitten med maken Clifford. Ja, de är hemska, men samtidigt är de så exakta och trovärdiga att jag dras in i dem. Det är en precision i hur relationen skildras, en lågintensiv vardaglig psykisk misshandel. Den är en skarp kontrast till det övriga men engagerande på ett annat sätt.

Jag uppfattar personerna som ganska schablonartade, såväl de ”goda” som de ”onda”, men låter mig ändå försvinna bort ett tag i denna mix av Kate Morton och Agatha Christie.