Kate Morton skriver berättelser av episka proportioner. Ofta sträcker de sig genom historien och cirkulerar för det mesta kring familjehemligheter. Detsamma gäller för Klockmakarens dotter, där den största skillnaden är antalet perspektiv.

Det börjar med Elodie, en arkivarie i London som upptäcker en resväska i en skrubb på kontoret där hon arbetar. Resväskan blir startskottet som får Elodie att gräva vidare och hon upptäcker alltmer om både sig själv och om sin familjs historia. Det hela centrerar kring en konstnär från mitten av artonhundratalet, hans hus och modellen han målade sommaren 1862.

Morton skriver som vanligt medryckande, men tonen lutar ofta mot det alltför sentimentala. Mängder med kända verk lyser igenom texten, medvetet eller inte: Den hemliga trädgården, Oliver Twist och Mrs Dalloway för att nämna några. Det historiska upplevs stundtals som antingen glorifierat eller sensationellt, och i det hela finns en förtjusning som skulle kunna vara tilltalande men som landar i något glättigt.

Bokens andra problem är mängden berättare. Det börjar med Elodie, fortsätter med modellen och går sedan vidare genom husets historia och tar sig i tur och ordning an de inneboendes berättelser. Det blir ofta utdraget, och som så ofta med sådana här böcker är vissa perspektiv överlägset mer intressanta än andra.

Men som vanligt gör Morton det hon gör bäst; rycker med läsaren i ett virrvarr av ledtrådar och känslor. När boken närmar sig sitt slut sitter jag med vickande fötter och hög puls, frustrerad och livrädd inför det jag anar ska komma. Man kan gissa precis tillräckligt mycket för att känna sig nöjd över tankeförmågan, men inte tillräckligt för att bli uttråkad. Slutet levererar det ena chockerande avslöjandet efter det andra så att man blir riktigt omtöcknad, på ett bra sätt.

Det mesta knyts ihop mycket tillfredsställande, med några undantag. Vissa, viktiga, frågor lämnas obesvarade och nya uppstår bara i det sista kapitlet. Det här är knappast något för den som ogillar öppna slut.

De obesvarade frågorna drar ner betyget för helhetsintrycket, fastän boken till stor del är gripande, ödesmättad och har karaktärer som biter sig fast. Tyvärr inte Mortons bästa, men helt klart en roman som kommer att krossa många läsarhjärtan.