När jag upptäckte Kate Mortons romaner för många år sedan dök jag in i hennes världar med förtjusning. Familjehemligheter i det förflutna som väcktes till liv av något i nuet, skuld och försoning och fantastiska miljöbeskrivningar. Det var eskapismläsning deluxe och vid ett tillfälle var jag så uppslukad att jag missade mitt pendeltåg och fick vänta en halvtimme på nästa. Tyvärr har de senare inte lyckats gripa tag i mig på samma sätt, eller snarare behålla det där greppet. Det är som om konstruktionerna blivit alltför avancerade och hemskheterna i det förgångna alltför hemska.

När jag började läsa den ganska nyutkomna Homecoming kändes det dock som en hemkomst, eller återkomst. Nyårsdagen 1959 med middagsförberedelser i ett drömhus i södra Australien, pirrande förväntan men också något mörkt förebådande, julafton samma år då katastrofen sker och så över till december 2018 i London. Jess har levt i exil i tjugo år och hennes karriär som journalist är vacklande. Hon bor i ett alldeles för dyrt hus efter att ha separerat från sin pojkvän och hennes liv är ett gungfly. När hon får veta att hennes älskade mormor Nora varit med om en fallolycka och är inlagd på sjukhus reser hon hem till Sydney för att kunna ta hand om henne – och kanske för att hitta något att skriva om.

Scenerna är satta och avvägningen mellan då och nu, mordmysterium och kärleksfulla minnen känns alldeles lagom. Jess undrar vad som orsakat fallet och börjar förstå att det är något som oroat Nora på sista tiden. Hon får ledtrådar och pusselbitar och långsamt börjar något ta form för henne, samtidigt som läsaren serveras avsnitt av det som verkligen hände men efter ett tag är det ändå något som skaver. Allting är så omständligt och vissa saker framstår som övertydliga. Något som är uppenbart för läsaren tar det en evighet för Jess att komma fram till – stora delar av texten är dessutom föregivna avsnitt ur en dokumentär skildring av händelserna – och jag blir otålig och tidvis nästan uttråkad.

Jag tror att det hade räckt gott och väl med två tredjedelar av textmassan utan att särskilt mycket gått förlorat och då hade nog också förtjänsterna blivit tydligare. För det finns väldigt snygga vändningar i hur händelser och minnen av dem kan tolkas, hur betydelser kan förändras i ljuset av något annat. Bland det som framstår som övertydligt finns också väl utplacerade glimtar som är möjliga att missa och vändningarna är många. Och så finns de detaljerade beskrivningarna av såväl interiörer som exteriörer, målande, doftande, ljudande som förflyttar en i tid och rum.

Jag kommer att läsa Kate Mortons nästa roman, och hennes nästnästa, för det jag suktar efter finns ju där, hela tiden med hopp om att verkligen få det jag föll för från första början.