Hund. Jycke. Fähund. Byracka. Hynda. Hundjävel kom hit! Fin vovve. Vovsing. Äsch den bits inte – och vips är två fingrar borta och stelkrampssprutan i skinkan. Good boy.

Att vi har fler tilltalsnamn för hundar än några andra djur kommer väl sig av att de är de enda som har så lite integritet att de lyder en människas dumma idéer. Nej, jag skojar. I sak har jag naturligtvis rätt, men jag älskar hundar liksom jag älskar de allra flesta djur. Utöver dem jag inte gillar, förstås. För tillfället har jag av praktiska skäl två katter, men min uppväxt har präglats av: katter, hundar, hästar, grannens av kobajs osande flugor, kaniner och en syster. Som ni ser har jag erfarenhet av det mesta i djurväg.

Första hunden i mitt liv hette Kickan och var en collie. Hon ska ha haft ett ont öga för mig, men det minns jag ingenting av. Inte så att hon ville slita mig i stycken, men en och annan ogillande blick föreställer jag mig att hon kastade mot mig, den där lille skiten som bara kom där och krävde uppmärksamhet. Fullt rimligt kan jag tycka. Den andra hette Ludde och var en cairnterrier. Bolltokig, dödade råttor medan katterna såg på, kissade på varje lyktstolpe han kom åt och lyssnade ungefär en av sju gånger när man ropade på honom. Fanns det en löpande tik i närheten krävdes det väl tilltagna röstresurser, kaffe och kaka och en död ängels tålamod. Jag och min syster försökte köra över honom med en snowracer.

Fler hundar har funnits i familjen, men den sista anekdoten vill jag viga åt en övergödd golden (finns det en sorgligare uppenbarelse?) tillhörande några bekanta. Ida som hon hette dog senare – till ingens överraskning – i sviterna av diabetes. Hursomhelst så jagade hon en dag en av våra katter tvärs över gården. Jag blev som en gnutta arg, sprang ikapp och tog tag i nackskinnet och var sådär sur man kan bli när någon vill äta ens kissemisse. Nu kommer säkert någon prisbelönt kennelägare eller välutbildad hundpsykolog och säger app app app man ska hålla sig i skinnet när det kommer till andras hundar, men nej ser du, jag kände den här hunden hyfsat väl. Det jag inte tänkte på var att hon antagligen ansåg sig vara det mest ståtliga och ärbara här i världen. Att jag då vidrörde hennes flottiga guldglimrande päls (solen sken) förtjänade ju ett rejält hugg över min handled. Aj. Bästa vän my ass.

Hundar med anknytning till litteraturen finns det ungefär lika många texter om som jag har katthår på valfritt plagg i garderoben. Gertrude Stein älskade hundar, Tintin springer ju runt med sin vita trotjänare, Gmork i Den oändliga historien är det läskigaste jag sett, Huan är en betydelsefull hund i mytologin som omgärdar Sagan om Ringen (han pälsade för sjutton på Saruon, snacka om good boy!), Den tappre soldaten Švejk kunde med några små knep få luspudlar att framstå som renrasiga hundar med adelsblod flödandes i ådrorna. Att sen färgen rann bort vid regn fick man väl ta med Reklamationsnämnden eller något. Švejk, den spjuvern, stod nämligen ingenstädes att finna.

Men här har vi alltså hundra och några sidor hund. Ni känner igen formatet, men förlaget är ett annat. Fyra författare, fyra noveller. Författarna är Virginia Woolf (Byrackan- inte Virginia då alltså, dummer!), Doris Lessing (Berättelsen om två hundar), Jeanette Winterson (24-timmarshunden) och Lydia Millet (Sir Henry). Ni ser ju själva att vi har att göra med starka papper rakt igenom. Novellerna spelar över hela känsloregistret, men så är det nu med husdjur: samboskapet inleds med tandagnissel och slutar ofta i smärta, tårar. Däremellan –

Om vi vill kan vi under läsningen bli påminda om några saker. Exempelvis att djur är och förblir djur. Kan det brinna till i vilket välslipat människohuvud som helst, vore det orimligt att det inte skulle kunna slå slint inne i skallen på en hund. Läs efter mig: det-finns-inga-hundar-som-är-garanterat-ofarliga. Jo, säger du, min fina Johnny har då aldrig bitit någon. Vad bra, svarar jag, men då har du heller inte utsatt honom för alla situationer som kan tänkas uppstå. Det finns en gräns, eller snarare situation, som kommer trigga igång något. Ofta passerar varken ägaren eller hunden på denna gräns under hundens levnad, men den har under livet funnits.

Lessing har skrivit en sorglig berättelse fullständigt befriad från allt vad sentimentalitet heter. Två rediga jyckar som någonstans i Afrika (kanske vad som idag är Zimbabwe då hon växte upp där) förvildas och lever på det de själva fångar. En sorts påminnelse att det är djur med instinkter som inte låter sig tuktas. Vad som ändå får dem på fall är människan, även om det inte sker på ett särskilt medvetet vis. Vad som däremot är medvetet är alla hundvalpar som dränks. Jag växte upp med att folk tog kål på oönskade kattungar på de mest snillrika och hemska vis, men hundvalpar som dräps är mig främmande…Nå, allt handlar väl om vad som är brukligt.

Woolf och Wintersons alster är ingalunda dåliga, snarare tvärtom. Men ändå är det Lessing och Millet jag fastnade för. Sir Henry är en avgjort rolig novell med många lustiga observationer. Den borde även vara ett stående i kurslitteraturlistan för Hundrastning 15 hp. En mer fulländad och komprimerad genomgång av hur en exemplarisk hundrastare bör bete sig har jag svårt att tänka mig. Lydia Millet är för mig en ny bekantskap och hon borde även bli en ny bekantskap för er om ni inte redan gjort er bekanta med henne. Sir Henry tycks vara det enda av henne som översatts till svenska, så här får ni alla förlag där ut ett köttben att springa efter – apport! översätt! ge ut! profitera!