Jag är en kattmänniska. Katter är de bästa djuren.

Själv är jag allergisk och kommer aldrig att kunna ha en katt. Jag ser på kattägare med avundsjuka i blicken och kelar med deras husdjur även fast halsen kliar och näsan rinner. Att betrakta katter när de leker, jagar och bara hänger är ett heldagsnöje.

Men det är därför betyget inte blir högre. För att jag inser att om man inte är kattmänniska, ja då får man nog inte mycket ut av den här textsamlingen om några av alla de katter författaren ägt. Trots Lessings enorma talang för att fånga just de små detaljerna, trots det underbara språket, så enastående fångat av översättarna.

Det handlar om katters vardag, om deras Herran-på-täppan-kamp, om deras kräsna matvanor och om vissa katters alltför hårda liv. Lite som en katts dagbok. Det här är en författare som uppenbarligen har spenderat många långa timmar, ja år, med att iaktta katternas tillvaro. Hon skildrar varje katt nog lika detaljerat som en människa. Katter är olika, de är personligheter. De är fåfänga, ibland ointelligenta, men alltid underbara. Deras karaktärsdrag skildras så skickligt. De träder fram, blir individer, karaktärer som vilka som helst.

Lessing skildrar med oerhört varsam hand kissarnas vedermödor och hon är full av beundran inför deras överlevnadsinstinkter. Det är små kattbiografier. Det är så otroligt skickligt skrivet, små porträtt tagna ur andra böcker. Ändå känns det inte som lösryckta texter utan som en väl sammanhängande enhet. Allt samlat och det blir verkligen mycket katt.

När det oundvikliga slutet kommer för några av kissarna sitter jag där med tårar i ögonen. På tåget, bland främmande människor.