Recension

: Gräset sjunger
Gräset sjunger Doris Lessing
2007
Wahlström & Widstrand
9/10

Att slåss mot en osynlig fiende

Utgiven 2007
ISBN 9146218971
Sidor 278
Orginaltitel The grass is singing
Översättare Bertil Hökby, Gunvor Hökby och Lena Heyman
Först utgiven 1950

Om författaren

Fotograf: Renato Tan

Doris Lessing, född 1919 växte upp i dåvarande Sydrhodesia och flyttade 1949 till London. 1950 kom hennes debut ”Gräset sjunger” (”The Grass is Singing”). 2007 tilldelades hon, som den äldsta någonsin, Nobelpriset i litteratur.

Hemsida – Välmatad och välgjord.

Sök efter boken

Doris Lessings debutroman handlar om Mary, en ung kvinna i 1940-talets Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe) som gifter sig med farmaren Dick och lämnar sitt bekväma liv i staden för hans farm. Där konfronteras hon för första gången med de svarta, infödingarna, som i hennes tidigare värld bara varit en avlägsen anomali i periferin. Hon möter också småjordbrukarens hårda verklighet av regn, torka och missväxt, av satsningar på grödor som inte betalar sig och av ensamhet. Där möter hon sin egen otillräcklighet och där möter hon slutligen Moses, den svarte man med vilken hon dras in i ett maktspel som obönhörligen för mot slutet i en rasistisk värld.

Mary hatar de svarta – långt mer än Dick som betraktar dem som ett nödvändigt ont, som kan skämta och prata med dem en och en men som tycker illa om dem i grupp. I viss mån är Marys förhållningssätt mer uppriktigt, och man kan se det som en inverterad reaktion mot hela systemet. Instinktivt känner Mary att något är fel, men det land och den tid hon lever i ger henne inget utrymme för att rätta till det. Istället blir reaktionen att skjuta de svarta så långt ifrån sig som möjligt. Men i hatet ligger också många andra komponenter: Marys rädsla och hat mot sig själv, mot sin far, mot det liv hon tvingas leva och inte kan ta sig ur.

Det handlar om ett inträngande porträtt av Mary, men vi förstår henne aldrig fullt ut. Hon är ett offer för systemet på flera sätt, dömd att gå under, men i omgångar – trots det – förtvivlat kämpande. Problemet är att hon aldrig förstår vad det är för fiende hon slåss mot. Hon ifrågasätter aldrig samhället, inser inte att lycka för henne aldrig kan nås så länge hon befinner sig innanför dess ramar, och därför är hennes kamp lönlös. Hon är en madame Bovary som uttråkad försöker finna en verklighet lik den i böckerna (i Marys fall filmerna) och som stångar sig blodig mot de väggar som hindrar henne, utan att se vari de består.

Mary avverkar tjänare efter tjänare som hjälper henne med köket, hon hittar ständigt något fel på dem, vill ge dem lägre lön eller förolämpar dem tills de slutar. När Moses kommer har hennes motståndskraft länge försvagats, och vem som egentligen är den starkare blir alltmer otydligt. Deras relation är oklar, subtil, men den handlar om makt på fler än ett plan. Liksom boken. Det finns ett så subtilt maktspel gömt i den till synes irrationella lynnighet som Mary uppvisar, att man först inte ser det. Hela samhället bygger på ett skört, hierarkiskt system vars fundament skakar när Mary inte kan hålla den sedvanliga axelryckning-parat-med-förakt-inställningen till de svarta. Och Lessing skildrar det fantastiskt.

Som jag uppfattar det är hennes främsta ärende att kritisera det rasistiska system som var ett faktum i Sydrhodesia när boken skrevs. Hon visar hur människor som tvingas leva i det blir förvirrade och olyckliga på grund av det naturvidriga i hela konstruktionen. Till viss del är boken också ett djupt och flerdimensionellt personporträtt – av Mary – men att detta porträtt är sekundärt i jämförelse med den större kritiken är tydligt. Lessing växlar mellan att beskriva skeendet ur Marys synvinkel, in- och medkännande, och att betrakta henne utifrån, kommentera henne nästan överlägset. De passagerna är ibland märkliga – när författaren didaktiskt berättar om hur vissa kvinnotyper beter sig – men stärker också komplexiteten i berättelsen. Likt läsaren behåller författaren ett ambivalent förhållningssätt till Mary boken igenom. Hennes man Dick är lättare att förstå sig på, och porträtteras också av Lessing som en mycket enklare människa. Moses däremot förblir boken igenom en Annan, och för bilden av honom är vi som läsare utlämnade åt den vita synvinkeln som Mary och i viss mån Dick ger oss. Också detta ser jag som Lessings sätt att visa hur systemet förfrämligar och mystifierar det som hade kunnat vara öppet.

Lessings språk är ordrikt, ibland onödigt pratigt, ofta väldigt vackert. Och framför allt suggestivt: man vaggas in i berättelsen, flyter fram på dess vågor och förs ständigt framåt och inåt i den. Den är svår att värja sig mot, deprimerande tung innehållsmässigt men samtidigt mycket behaglig att vistas i. Ju längre in i berättelsen vi förs desto mer komplex blir den också, desto mindre vet vi om vad som egentligen händer: trots de många beskrivningarna av sinnelag och konkreta händelser så blir de underliggande strömningarna mer och mer otydliga. Här låter Lessing också berättelsen smälta samman med Marys alltmer förvirrade tillstånd ända till det förväntade slutet, kongenialt med bokens karaktär av ödesdrama. Det är ett slut som förebådats boken igenom och som är på en gång oundvikligt och orsakslöst. Samt för mig en konsekvens inte så mycket av den enskilda historien som boken berättar, utan av det samhällssystem den skildrar.

Alice Thorburn

Publicerad: 2008-04-10 00:00 / Uppdaterad: 2010-04-15 11:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2880

5 kommentarer

Zzzzzzzz

Martina Oregistrerad 2008-04-10 00:17
 

Jag tycker att den verkar jättebra. Första delen av självbiografin var suverän, och där nämns den här boken, så jag blev minst sagt lite sugen.

Emma Oregistrerad 2008-04-10 13:36
 

Bra recension, jag blev jättesugen på att läsa boken. Lessing verkar, utifrån vad du skriver, vara en riktigt bra författare.

Anders Oregistrerad 2008-04-10 17:12
 

-Vilken intressant text. Har just läst ut boken och hade ingen att tala med den om. Tackar.

Hanna B Oregistrerad 2011-04-27 22:40
 

Tack själv, vad roligt att höra! Onekligen en bok man gärna diskuterar.

Alice Thorburn Redaktionen 2011-04-29 15:28
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?