Två husvagnar, av Marina Lewycka, är en kärlekshistoria i ett laglöst England. Arbetskraft från gamla öststater, Asien och Afrika sammanstrålar på en jordgubbsodling. Den gemensamma nämnaren är drömmen om att tjäna lite pengar och ordna ett liv som är mer behagligt än det de nyligen kom från. Alla har olika historier, tragiska och eländiga så klart, fast inte alltid på grund av fattigdom och elände, utan även av relationer som har spruckit mellan förälder och barn, make och fru etc. Där träffas också Andrij och Irina som kommer från Ukraina. Missförstånd och förutfattade meningar leder dem ifrån varandra, medan deras kulturella samhörighet leder dem till varandra.

Det som berör mig mest med Två husvagnar är den ihärdiga kontrasten mellan gästarbetarna och det samhälle de befinner sig i. De är som spöken som inger ser och ingen bryr sig om, förutom profitörerna. Jag vill inte att de ska vara där de är. Om jag kunde skulle jag bryta mig in i boken och säga Vad gör ni här? Vill du ha hjälp? Du kan få bo hemma hos mig, och sen ska jag hjälpa dig härifrån. Ta dem i händerna och leda dem tillbaka dit de kom från och säga: Du kommer aldrig att bli lycklig här!

Jag skulle göra det utan att tveka. Eller skulle jag det?

Alla som ser tillfället försöker utnyttja dem som gör skitjobben. Vem vill veta av den svarta arbetskraften, den som är jordgubbplockare, kycklingnackare, musselplockare, prostituerad, servitör … Och när arbetsgivaren har skjutvapen, kastar sig över vackra flickor och lurar av alla passet, lönen, kläderna och skorna, så finns det inte mycket att göra än att jobba på för samma skitlön. Lösningen blir att de får försöka skapa ett eget land, "Svartjobbarlandet", och befinna sig i detta skuggland.

En kväll så händer dock något oförutsett: jordgubbsodlarens fru bestämmer sig för att köra över sin man, då han vänstrat med en av sina löntagarinnor. Snart befinner sig hela arbetssällskapet på en roadtrip i en stulen gammal Range Rover, med en upphittad hund som gör allt för sina nya vänner. På väg mot Dover, mot hamnen, och bort från helvetet. Äntligen en chans att dra sig ur ekorrhjulet, och samtidigt en ny chans för illasinnade rekryterare!

Lewycka har ryckt upp människor ur deras naturliga miljö och stoppat i dem lika hastigt i ett helt annat sammanhang. Det här illustreras särskilt väl av Emanuels brev till sin syster. Med ett tillyxat språk, som ska beskriva en för honom ny verklighet blir formuleringarna ganska roliga, liksom den brutna öststatsengelska (svenska) som talas mellan de andra figurerna.

Det är fart i romanen och den är rejält kritisk till vilka sidospår Europasamarbetet tagit för vissa människor och delar av samhället. Men för mig handlar det mest, kort och gott, om vanliga människor, som du och jag, med samma drömmar och ambitioner – men kanske inte riktigt samma problem. Hur kulturen är inpräntad i vår ryggmärg och hur viktigt den är i ett samhälle.