Recension

: Cry of the Newborn
Cry of the Newborn James Barclay
2005
Gollancz
7/10

Krig, krig och en slags magi

Utgiven 2005
ISBN 0575076208
Sidor 819
Språk Engelska

Om författaren

Född 1965 i England, uppfödd på böcker och rollspel. Sysslat med studier, lite skådespeleri och jobbat i reklambranchen innan han 2004 kunde viga livet åt tangentbordet. Mest känd för sina många fantasyböcker om ”Raven”, men har fått delvis finare kritik för ”Ascendants”-böckerna.

jamesbarclay.com – Officiella sidan med biografi, bibliografi, forum och blog.

Sök efter boken

När man plockar upp en 800-sidorsbjässe som är bok ett i en tilltänkt fantasysvit vet man att man köper grisen i säcken – baksidestexten är nästan alltid identisk med alla andra i genren. Enda sättet igenom är sida för sida. Och detta är just en sådan sorts fantasy som tar tid på sig, som suger sig fast i varenda scen och tycks ha all tid i världen och obegränsat sidantal på sig. Den räds inte ord; många, många ord.

Detta kräver av sin läsare: a) tid, och b) tålamod när storyn bromsas upp till förmån för sida upp och ned av dialog eller miljöbeskrivning, samt c) lojalitet till karaktärer och handling när saker ältas en gång till, igen och ännu en gång.

Allt detta köper den vane fantasyläsare, förutsatt att författaren i sin tur levererar: a) en väl genomtänkt värld värd att beskrivas, b) intressanta och färgstarka karaktärer värda att följa i handlingen och den personliga utvecklingen, samt c) en intressant story som just på grund av det makliga tempot blir desto mer episk.

Vi kan kalla detta det klassiska fantasykontraktet mellan författare och läsare. Uppfyller då denna första bok i The Ascendants of Estorea sin del av avtalet?

Världen: Detta är en saga från the Estorean Conquord, imperiet som basar över större delen av den civiliserade världen, med ambitioner på resten också. Tongivande här är gamla adelsätter, höga militärer och en tuff religiös kyrka (the Order). Det är med andra ord inte otroligt originellt, snarare en helt vanlig högpolitisk fantasyram med seriöst romarrikeskomplex. Det avspeglar därtill samma västcentrerade världsbild som de flesta böcker i genren, med barbarerna från Tsard i östkanten av den kända världen. En karta hade definitivt varit på sin plats (och dyker också upp i uppföljaren). Vispa ned lite uråldriga bergsfolk och mystiska skogslänningar, så har du en hyfsad värld.

Karaktärerna: Boken igenom forslas man obehindrat mellan högt och lågt, från imperiets toppskikt med den stenhårda Herine del Aglios som högsta höns, hennes generaler och härförare, amiraler och rådgivare, älskare och skatteindrivare och vidare nedför samhällets trappsteg förbi borgare, soldater, bönder och smeder och utfattiga och barbarer … En hel massa folk alltså. Boken inleds också med en lista på karaktärer, inte helt olikt James Clavells Shogun. Men eftersom vi har alla sidor i världen att lära känna dem på, hinner vi det också.

Storyn: Även storyn rör sig mellan högt och lågt som i sinom tid vävs samman. Det är nämligen inte nog med att imperiet förhastat invaderar barbarstäpperna i öst och möter ett oanat motstånd och utlöser det värsta kriget i mannaminne. Dessutom uppdagas att man i den lilla byn Westfallen i sekler sysslat med just det som ”the Order” alltid bränt folk på bål för – att avla fram folk som kan manipulera elementen med sina sinnen. Dessa – för närvarande fyra ungdomar i övre tonåren – kallas Ascendants. Deras individuella historier kommer att knytas ihop med hela Conquords politiska öde, vilket alltså är boksvitens övergripande tema.

Dessa fyra ungdomar, samt ett gäng andra karaktärer, följer man genom de allt mer desperata fältkampanjerna och slagen och resorna kors och tvärs. Det görs nedslag i bikaraktärer i andra delar av världen som ger krydda åt huvudhandlingarna och bjässen till story makar sig framåt långsamt men majestätiskt. Vad boken lider blir det emellertid en väldig slagsida mot just krigen. Det är skärmytslingar, fältslag och en osannolik mängd död, genomgående detaljerat och ingående beskrivet. Barclay kan sin krigshistoria, sina truppslag och sina dödsmaskiner och tröttnar inte på de här delarna av berättelsen. Mot slutet av boken upplever man en mättnadskänsla – hur mer desperat och hemsk kan situationen bli? – men just envisheten att vägra sluta orera blir ändå en styrka när man läst ut sista sidan. Man kämpade själv också på med läsningen hela vägen, liksom karaktärerna med sina vedermödor. Man kommer ut på andra sidan lite förändrad, precis som karaktärerna. Det om något är en stämpel på bra storskale-fantasy.

Så om du har tid, tålamod och gillar fantasy: här är en till monstersvit att bädda ned sig i!

Textutdrag (Visa/göm)

Magnus Rolöf

Publicerad: 2008-04-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-17 07:51

Kategori: Recension | Recension: #2878

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?