Recension

: Harry Potter and the Deathly Hallows
Harry Potter and the Deathly Hallows J K Rowling
2007
Bloomsbury
7/10

Sjunde boken, fem recensenter

Utgiven 2007
ISBN 9780747591061
Sidor 607
Språk Engelska

Om författaren

Fotograf: Richard Young

Den första boken om Harry Potter var J.K. Rowlings författardebut. Hon kom på figuren Harry Potter och upplägget för alla sju böckerna under en tågresa från Manchester till London.

Rowlings första bok för vuxna, Den tomma stolen, utkom 2012. Hon har även skrivit flera kriminalromaner under pseudonymen Robert Galbraith.

Rowlings egen webbplats – Massor med fakta kring böckerna och karaktärerna i dem.

Sök efter boken

Idag ges den svenska översättningen av Harry Potter and the Deathly Hallows ut. Vi i dagensbok.coms redaktion kunde inte komma överens om vem av oss som skulle få äran att recensera den engelska utgåvan, så vi bestämde att vi gör det tillsammans, à la diskussion.

Anna Larsson:
Vi bör börja typ nu. Har vi några frågor vi vill diskutera?

Stina Sigurdsson:
Det jag tycker är mest fascinerande med Harry Potter-fenomenet är hur något som är ren formellitteratur och som har så stereotypa karaktärer (ur genusperspektiv osv.) ändå lyckas bli så förbaskat bra? Och sjukt spännande. Hur gör Rowling egentligen? Vad är det hon gör som gör att jag efter sju böcker sitter och tokgråter i slutet och är helt förtvivlad över att folk dör? Jag menar, vi är ändå rätt luttrade läsare. Är det bara en talang för att skriva spännande och empatiskt? Rowling borde kanske hålla skrivarkurser för fattiga författare. Höhö.

Anna Larsson:
Ja, men det måste ju vara så att hon har en sjukt aktiv fantasi. Jag tror personligen att hon mer eller mindre har levt i den magiska världen sedan hon började skriva, och att hon därför vet vad som ska hända karaktärerna eftersom hon känner dem så väl – utan att fästa sig vid dem. Om jag skulle vara Rowling hade jag aldrig haft mage att ta livet av Sirius, till exempel. Jag skulle ha gillat honom för mycket. Men jag måste säga att den femte och sjätte boken var väl formelartade, hela boken kändes som transportsträckor fram till slutstriden som man ju VISSTE skulle komma i varje bok … Där var den sista boken mycket bättre. Visst det var transportsträckor fast det fanns ändå flera crescendon eller vad man ska säga.

Rasmus Landström:
Jag måste säga att jag tycker att böckerna utvecklats otroligt mycket under resans gång och att de två sista håller väldigt hög klass. På tal om formellitteratur kommer jag att tänka på Umberto Ecos analys av Ian Flemings Bondromaner. Är det någon som har läst den? Där påpekar Eco att de stereotyper som Fleming målar upp (sexistiska såväl som rasistiska) inte nödvändigtvis betyder att Fleming själv tror på dem. De kan istället, menar han, vara vad retoriken kallar endoxa, dvs. författarens anpassning efter den allmänna uppfattningen. Jag tror att detta är ett klokt påpekande som vi kan överföra på Rowling. Vi har som läsare överseende med att hon använder sig av stereotypa bilder eftersom vi vet att dessa (sorgligt nog) stämmer överens med tidens allmänna uppfattning. Vi har med en författare som henne större överseende än med en annan, icke-kommersiell författare eftersom vi vet att de riktar sig mot olika läsgrupper. Vi förlåter henne helt enkelt lättare än vad vi skulle göra om hon hade en mindre läskrets.

Oj, det blev verkligen ett pretentiöst inlägg.

Jag vill säga en sak till också. Är det inte så att Rowling från och med femman utvecklat ett bildspråk som ligger oerhört nära filmens? Jag tycker att man ser de två sista böckerna i filmscener trots att de ännu inte gått upp. I den senaste boken anser jag att höjdpunkterna är inledningen samt slutstriden. Det är partier som har en otrolig skärpa, händelseförloppet är glasklart.

Sen undrar jag om det är någon mer än jag som tror att slutstriden med Voldemort (efter mötet med Dumbledore) samt scenen på King's Cross är skrivna långt innan. Jag tycker att de rent stilistiskt är ett brott mot boken som helhet.

Stina Sigurdsson:
Rasmus – Åtminstone epilogen är skriven långt innan, enligt Rowling, har jag för mig. Men jag håller med om att det är ett stilbrott.

Jag hade i allmänhet svårt att förstå varför det gick som det gick. Man måste vara vaken och ha förra boken i färskt minne tror jag … Det hade inte jag, och jag tycker det är ett problem. Det är iofs inte bra att skriva läsaren på näsan, men det är ju bra om man fattar NÅNTING. Eller så är jag bara allmänt korkad. :)

Rasmus Landström:
Jag håller inte med om att det är ett problem att man måste ha vissa detaljer från tidigare böcker i minnet. Snarare tycker jag att det är en styrka. Det visar att Rowling vågar lita mer på sina läsare. I de första böckerna var det ju inte så och jag minns det som otroligt tröttsamt att tröska igenom alla karaktärspresentationer och huvudkonflikter gång på gång.

Björn Hagström:
Angående filmspråket, Rasmus, har det inte alltid varit så? En av styrkorna med Rowling och varför jag tror hon blivit så populär, är att det är målande beskrivningar som är lätta att visualisera och det är samma saker som behövs för en filmatisering.

Rasmus Landström:
Visst har böckerna alltid varit lätta att visualisera, men min poäng var att hon har en klarare skärpa i de två senaste böckerna. Jämför till exempel slutstriden i femman med "The battle of Hogwarts". I femman var den rörig och mest irriterande (även om den funkade på film) medan händelseförloppet i sjuan var helt glasklart. Är det någon som håller med mig om detta eller var jag bara okoncentrerad när jag läste femman?

Björn Hagström:
Ja, det har du rätt i. Det har blivit mer och mer tydligt, men filmiskt har det alltid varit tycker jag.

Sedan är man ju nyfiken på hur det kommer fortsätta. För visst kommer det fler böcker även om inte Harry är huvudpersonen.

Stina Sigurdsson:
Hur menar du nu, Björn? Rowlings fortsatta författarskap (är jag också intresserad av – vad sjutton ska hon ta sig för nu liksom, som ska jämföras med Potter) eller att det kommer komma fler böcker med Potter-karaktärer?

Björn Hagström:
Om hon överger världen hon skapat så är hon otroligt modig. Att ge sig på att skapa något helt nytt när man varit så framgångsrik med det första är ju att mer eller mindre försäkra sig om att misslyckas. Om hon å andra sidan lyckas är hon ju gud(inna). Det är en värld jag gärna skulle vilja uppleva.

Men det troligaste är nog att hon fortsätter i Potterversum med nya karaktärer och en ny story. Vad det än blir är jag rätt säker att jag kommer köpa den engelska utgåvan på utgivningsdagen. :)

Anna Larsson:
Jag tycker ju att könsrollerna är intressanta och heteronormativiteten, även om nu Dumblodore är gay eller whatever. De är så bisarrt stereotypa så karaktärerna bli platta. Ungefär som när Ron säger att hans mamma minsann kan trolla fram mat ur tomma luften eller när Rons mamma inte ger sig in i striden förrän någon attackerar hennes barn … eller Hagrid som visserligen bakar, men bara kakor som är som sten (OK, han är halvt jätte och lite osmidig generellt). Jag tycker det är lite tråkigt. Särskilt som böckerna till stor del läses av "det uppväxande släktet", även om jag personligen inte tagit någon skada av att läsa Kittyböckerna … men det känns ändå tråkigt att om man nu skapar en egen värld, måste den ha lika träliga könsroller som den verkliga världen?

Åsa Pettersson:
Absolut. Det finns mycket könsstereotypa skildringar, men är inte de även stereotypa framställningar av vuxna? Hermione, Cho men även Ginny har ju ändå rätt utvecklade karaktärer som väger något så när jämnt med pojkarnas. Har funderat mkt på hur förhållandet mellan barn och vuxna ser ut och har reagerat på att vuxna överhuvudtaget inte går att lita på i dessa böcker. Barnen är huvudpersonerna och de karaktärer som har byggts ut. Vuxna är roten till det onda och har mycket schematiska karaktärer. Eller tycker du att barnen är lika könsstereotypa?

Anna Larsson:
Hmmm.. nä, barnen är inte lika könsstereotypa, men de är ganska barnboksstereotypa, lite som i vilken Fem-bok som helst så finns det en modig, en smart, en klumpig och långsam som överraskar osv. Och visst är väl Hermione själva sinnebilden av den Duktiga Flickan? Men styrkan hos böckerna ligger väl egentligen inte i karaktärerna utan i historien/miljön. Så, OK då.

Stina Sigurdsson:
Jag håller med dig Åsa, de vuxna är de mest stereotypa (och också avseende det att de inte går att lita på, det är intressant), men barnen är det också. Hermione må vara modig och tuff men hon är också den som håller ordning på de andra. Typisk tjej med läshuvud, som får leka mamma åt de stökiga pojkarna.

För övrigt tycker jag faktiskt, och det är ju nästan pinsamt, att det är sjukt trist att det inte blir fler böcker. I och för sig stöder jag alltid beslut att lägga ner alla sorts serier medan de fortfarande är bra. Men ÄNDÅ.

Textutdrag (Visa/göm)

Stina Sigurdsson

Publicerad: 2007-11-21 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-04 19:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2705

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?