Recension

: Harry Potter och Hemligheternas kammare
Harry Potter och Hemligheternas kammare J K Rowling
2000
Tiden
6/10

Passar i samma ram som första boken

Utgiven 2000
ISBN 9188877213
Orginaltitel Harry Potter and the Chamber of Secrets
Översättare Lena Fries-Gedin

Om författaren

Fotograf: Richard Young

Den första boken om Harry Potter var J.K. Rowlings författardebut. Hon kom på figuren Harry Potter och upplägget för alla sju böckerna under en tågresa från Manchester till London.

Rowlings första bok för vuxna, Den tomma stolen, utkom 2012. Hon har även skrivit flera kriminalromaner under pseudonymen Robert Galbraith.

Rowlings egen webbplats – Massor med fakta kring böckerna och karaktärerna i dem.

Sök efter boken

Harry Potter och Hemligheternas kammare är del två i serien om Harry Potter. Den handlar om Potters andra år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Harry Potter och De Vises Sten, den första delen, avhandlade följaktligen hans första år på skolan. Följaktligen är tidsramen densamma i båda böckerna, de börjar i slutet av sommarlovet och slutar när sommarlovet börjar och däremellan skall det hinnas med ett spännande äventyr. Överhuvudtaget påminner böckerna en del om varandra, de har båda samma grundstruktur, dock med ett nytt äventyr och ett par nya karaktärer, detta utan att någon av de andra försvunnit, men ett par av de nya är förmodligen dock inte med i nästa del.

Harry Potter och Hemligheternas kammare hör Potter en mystisk röst i skolans korridorer som ingen annan hör och ett antal elever på skolan blir förstenade. Vi får också veta varför skogvaktaren Hagrid, som var med även i första delen, blev relegerad från Hogvarts. Vi får också lära oss mer om den onde trollkarlen Voldemort, som de flesta karaktärerna inte vågar nämna vid namn, de kallar honom istället saker som "ni-vet-vem", något som jag har stora problem med att inte bli irriterad på.

Harry Potter och Hemligheternas kammare är lika ojämn som Harry Potter och De Vises Sten, de tar båda lång tid att komma in i, språket är inte särskilt bra och Rowling har fortfarande inte lärt sig vara selektiv med sina idéer, tycks fortfarande inte ha någon riktig känsla för vilka som är bra och vilka som är mindre bra. Dock, ju längre man kommer i boken desto mindre irriterar man sig på det, man blir uppslukad av handlingen, som i denna bok är något bättre än den första i min mening, dock inte med några stora marginaler.

Det går dock inte att förneka att böckerna om Potter är spännande, rent dramaturgiskt tycks Rowling ha en ganska bra känsla, om hon bara var litet mer selektiv med sina infall så skulle böckerna bli ännu bättre.

Böckerna om Potter har från vissa håll fått kritik, en del hävdar att böckerna saknar karaktärer och att det nästan är bättre att barn inte läser alls än läser dessa böcker. Att böckerna om Potter saknar karaktärer har jag inga större invändningar mot, Harry Potter som karaktär, liksom de flesta andra karaktärerna i böckerna är tämligen ointressanta, det är miljöerna och själva historierna som är styrkan.

Däremot ser jag mycket hellre att barn läser dessa böcker än att de inte läser några böcker alls. Böckerna är visserligen ren underhållningslitteratur, men det är väl bra om det kan ersätta ett tv-program någon gång ibland. Även om böckerna barn läser inte är av någon större kvalitet så förbättrar det barnens språkkänsla och språkliga begåvning och viktigast av allt, läser man en bok så är risken större att man läser en till, vilket gör att Potter-böckerna förhoppningsvis odlar fram en mer läsintresserad generation.

Det är den här mentaliteten som gjort att litteraturundervisningen slagit slint i skolan, istället för att göda läsintresset så dödar man det. Camus Pesten och Strindbergs Röda rummet" är inte direkt de bästa böckerna att börja med om man vill nära ett läsintresse hos unga människor. Skall man låta högstadie- och gymnasieelever läsa böcker i skolan, så borde man kanske istället låta dom läsa Kerouac, Douglas Adams, eller Luke Rhinehart, till exempel, eller kanske till och med Stephen King? Även om man givetvis bör lära ut den etablerade litteraturhistorien så kanske man kan ge den litet mer volym och ta upp litterära generationer som Beat- och Dadarörelsen, som så att säga är litet mer rock’n’roll, och viktigast av allt låta eleverna läsa mer "lätt" litteratur som inte ger dem bilden av att litteraturen är någonting "svårt", förhoppningsvis hittar dom fram till den andra själva tids nog, när dom är mogna för den och kan ta till sig av den.

Alltså, för att så att säga knyta ihop påsen, så är denna bok, precis som den föregående, absolut trevlig läsning, det finns många bättre böcker man kan läsa, men det finns också många sämre, så köp och läs, gillar man sagor så får man garanterat underhållning för några timmar.

Martin Eriksson

Publicerad: 2001-02-22 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-04 19:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #119

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?