Fluffy är en kanin, som visserligen sover i en låda och släpper sig lite varstans, men som samtidigt pratar, går på bakbenen och envisas med att säga sig inte vara kanin, vad hans "pappa" än säger. Alla människor runt omkring beter sig som om han vore ett barn, även om i alla fall en person uttryckligen kallar Fluffy för kanin. Historien kretsar däremot kring "pappans" känslor, familj och relationer.

En spontan tanke vid en första genomläsning är "falsk marknadsföring" – kaninen som givit boken dess namn är med för lite för att motivera omslaget och titeln. Alltså ska denna bok inte införskaffas för kaninens skull, egentligen. Ändå är det Fluffy som är den röda tråden och som för historien framåt, i viss mån.

Nu är jag ingen storkonsument av så kallade grafiska romaner, men den här berättelsen är en av de märkligare jag har läst. Historien – om en singelman bosatt i storsta'n, mitt i karriären – känns i sig inte så intressant. Mitt i allt stoppas det dessutom in ett stycke om att en person blivit nerslagen och rånad, men sedan får vi inga fler kommentarer om det. Det är en bok för vuxna, men samtidigt ger den på något vis sken av att inte vara det. Det framgår inte heller, varken av förlagets text eller författarens hemsida, vilken publik man vänder sig till, så det är upp till läsaren att bedöma. Teckningarna är bra, Simone Lia får till många ansiktsuttryck av bara punkter till ögon och näsa och ett streck till mun, men de är väl inte specifikt originella i sig.

Om man på något vis kan känna igen sig i Michaels situation – singel med en kanin (eller ett barn, då), lite småförvirrad i fråga om relationer och på väg mot 40-årsåldern – så kanske den känns meningsfull, men själv känner jag mig mest som Fluffy ser ut att göra, när Michael (som försörjer sig som arkitekt) plötsligt påstår att han är bonde: