Kaninernas ögon och svekfulla leenden gör dem onda. Någon försöker lura mig. En barnbok om en kanin som inte vill sova. Vad gör de onda ögonen i den boken?

Klart kaninen inte vill sova när han ser ut som den onde själv. Sluter man ögonen vet man inte vad som händer. Egentligen är det ju en gullig liten historia om en kanin som inte vill sova, precis som vilket barn som helst.

Klart man inte kan sova när bilarna måste köra på den nya bilbanan. Jag vet ju själv hur min Volvo blir om han inte får ut och köra varje dag. Kanske är det likadant med kaninens bilar. De måste köras.

Vad ska jag säga? Det är en medioker, lite gullig berättelse. En bilderbok, stora bilder och korta texter. Men texterna är inte speciellt kärnfulla, underfundiga eller speciella. De bara är.

Bilderna är söta, mjuka och runda i smaken. Lillasyster kanin är söt i sin randiga pyjamas. Leksaksbilarna är snabba, kaninöronen är långa och tröjan har en vit rand på magen. De är som de är. Men de är bara. Inte mer.

Men så råkar man titta kaninerna i ögonen och jag ryser. De ser onda ut. Kanske är det inte bara ögonen, leenden med två kanintänder, falska leenden. Säkert onda även de.

Jag vet fortfarande inte vad de onda ögonen gör i boken. Kanske är det bara jag som ser ondskan som smugit sig in i historien om den söta kaninen. Men jag ser den.