Recension

: Kaninen och Kusinen
Kaninen och Kusinen Lilian Edvall
2006
Rabén & Sjögren
7/10

Ta en morot

Utgiven 2006
ISBN 9129663911
Sidor 32
Illustratör Sara Gimbergsson

Om författaren

Lilian Edvall är född 1948, bor i Upplands-Väsby och har skrivit fem barnböcker om kaniner. Hon har även skrivit faktaböcker, både för barn och vuxna. Hon har tidigare jobbat för tidningen Kamratposten.

Sök efter boken

Det är spännande att vara med dem som är lite äldre än det man är själv. I den här boken är det Kaninen som beundrar Kusinen, som är ett helt år äldre. De tillbringar båda en bit av sommaren hemma hos Farmor. Kaninen vill helst vara med Kusinen hela tiden! Varför måste Kusinen sova så länge på morgnarna? Kaninen väntar och längtar.

Så en morgon när Kaninen vaknar är Kusinen försvunnen. Kaninen letar överallt! Det är inte alls lika kul att leka själv. Kaninen känner sig övergiven. Ännu värre blir det när Kusinen dyker upp i sällskap med grannbarnen Mirre och Mårre. De verkar minsann ha kul ihop. Kaninen känner sig utkonkurrerad.

Är det alltid de äldsta barnen som bestämmer? Jag minns själv hur jag beundrade min två år äldre kusin och försökte få hans uppmärksamhet. Om jag fick leka med honom, fick hans tre år yngre bror leka med min yngre syster. Annars lekte jag med Storkusinens lillebror och då var det inte säkert att min lillasyster fick vara med. Det var ungefär som att den som var äldst var den som allra nådigast kunde bevilja audiens, medan de som var yngre rättade sig efter villkoren och aldrig slutade hoppas att få vara med de Stora och leka lite oftare.

När Kusinen kommer hem till slut, surar Kaninen. Kusinen struntar i Kaninens försök att ignorera honom. Kaninen svarar undvikande på Kusinens frågor, så Kaninens känslor avslöjas indirekt, genom en försiktig protest.

Nästa morgon vågar inte Kaninen ta några risker, Kusinen måste helt enkelt väckas innan han hinner smita iväg. Nu ska de göra alla de roliga sakerna igen på tu man hand. Så ringer det på dörren och där står Mirre och Mårre…

Jag gillar bilderna i den här boken. De ser ut att vara en kombination av teckning och akvarell, färgfälten är mycket levande ytor. Det är detaljerat, utan att bli stelt eller perfektionistiskt. Kaninerna har lånat mycket mänskliga drag i kroppshållning och minspel.

Det slår mig plötsligt att Kaninen nästan alltid nämns vid sitt namn som ju är könsneutralt – om detta grepp hade varit konsekvent kunde det ha förblivit outtalat om Kaninen var en Han eller Hon. Då kunde det ha varit upp till läsaren att avgöra om han/hon tycker att det är en kille eller tjej. Med tanke på vilken enorm övervikt på bilderböcker med små killar i huvudrollen det faktiskt fortfarande är, så skulle det ju varit ett välkommet grepp. Nu blir kläderna tydliga markörer för kön, tjejkaninerna i boken har väldigt tjejiga klänningar medan killkaninerna har shorts. Är det viktigt med så övertydliga gränsdragningar?

Den fyraåriga testpilot jag läste boken för, ville höra den om igen samma dag, vilket är ett gott betyg. Han skrattade högt på samma ställe, även vid omläsningen.

”Hej”, sa han. ”Dags att gå upp.”
Kusinen gnuggade ögonen.
”Redan?” sa han.
”Japp”, sa Kaninen. ”Nu spelar vi kort.”
”Men jag måste äta gröt först”, sa Kusinen.
”Hinns inte med”, sa Kaninen. ”Ta en morot.”

Andrea Berge

Publicerad: 2006-09-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-03-06 11:31

Kategori: Recension | Recension: #2177

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?