Recension

: Tantjakten
Tantjakten Nina Mathis
2001
Rabén & Sjögren
7/10

Morfar behöver en tant

Utgiven 2001
ISBN 912964780
Illustratör Gunilla Kvarnström

Om författaren

”Är man uppvuxen på ett berg, så är man. Sitter man som barn vid köksbordet och tittar ut över ett båtvarv, i jämnhöjd med de skyhöga kranarna, får man ett visst perspektiv på tillvaron: Här uppe sitter jag och tittar på, medan det levs för fullt där nere på marken. Man kan få för sig att man är en ängel. Eller så kan man få för sig att man ska skriva om det där livet som alla verkar så upptagna med, för det ser så lustigt ut.”

Sök efter boken

I en liten vecka ska Jeppe bo hos morfar. En morfar som har en skrotbod, ja ungefär som Skrotnisse. Jeppe hjälper morfar att samla skrot och de bygger festliga saker av alla skruvar och mojänger som de hittar. Tillsammans har de det toppen.

Men … Jeppe hade glömt att minsta kusinen Linnea också ska bo hos morfar. Linnea får på tok för mycket uppmärksamhet tycker Jeppe och gömmer sig i skrotboden. Svartsjuka är inte att leka med. Det gör ont och det rinner en tår längs med Jeppes kind.

Detta är något som de flesta syskon kan känna igen sig i. Man tycker att den ena får eller till och med stjäl all uppmärksamhet och själv är man bara en grå mus. Nästa gång är det tvärtom och det andra syskonet känner troligen likadant. Det är bra att få läsa om något som man känner igen. Skönt att veta att fler känner så. Men också skönt att se att det inte är så farligt. Det finns saker att enas om. Saker att göra tillsammans. En sådan sak är att hitta en tant åt morfar. Så kusinerna ger sig ut på jakt. Ungefär som i Kan du vissla Johanna, där Bosse letar efter en morfar. Men här jagas det åt morfar. Det är inte så lätt. Trots att de hittar många tanter hittar de inte någon riktigt bra, förrän de kommer på den briljanta idén med en loppis. För på loppisar flockas ju tanterna. Det vet ju alla.

Slutet på boken ska jag inte avslöja. Men en sak kan jag säga. Det går fort, ja lite för fort. Jag hann inte riktigt med. När jag bläddrar tillbaka ser jag vad jag missat. Titta efter du också så får du se.

Att jag missade slutklämmens början var av den anledningen att jag inte tittade tillräckligt noga på Kvarnströms bilder. Om jag gjort det hade jag sett ledtråden.

Bilderna är för övrigt tipp topp. Mjuka kärleksfulla figurer som letar sig fram och bosätter sig nära hjärtat. Hon lyckas skapa en perfekt avvägning mellan detaljrikedom och enkelhet. Bilderna tål att tittas på. De växer för varje gång man ser dem och ger ett djup i boken som man inte får av enbart texten. Som även den är enkel och träffande. Man fnissar till ibland och man känner igen tankarna. Jag gillar den här boken. Väldigt mycket, men slutet gör att jag vissnar lite. Så bra blev så lite.

Lisa Johansson

Publicerad: 2001-07-08 00:00 / Uppdaterad: 2011-11-25 13:22

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #253

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?