Recension

: Den sista utposten
Den sista utposten Cecilia Heikkilä
2021
Bonnier Carlsen
9/10

En doft av barr

Utgiven 2021
ISBN 9789179756673
Sidor 44

Om författaren

Cecilia Heikkilä (född 1984) är svensk illustratör, grafisk designer och författare. År 2018 skrev hon och illustrerade egna boken Grävlings resa: en saga om att blåsa bort och hitta hem. Vanliga teman i hennes arbeten är längtan och natur.

Sök efter boken

Den som är liten umgås ibland med sin farfar eller morfar. Då händer det sig att de pratar om ditt och datt. Kanske sitter de i ett kök. Plötsligt måste den som är liten fråga om det där vykortet som hängt så länge på kylskåpet bland kvitton och kom-ihåg-lappar.

Den sista utposten har en öppningsscen med mycket igenkänning. Vid det runda köksbordet sitter morfar och berättar att det var länge sen vykortet kom i brevlådan. De nedskrivna orden lyder: ”Med hälsning från den sista utposten”.

Lilla björn frågar ivrigt om de kan åka dit? En viss tvekan infinner sig, eftersom morfar ju inte längre är en ung och vild björn. Stunden av tveksamhet är tack och lov över på några sekunder. För morfar säger:

”Det är inte för vem som helst”, sa morfar.
”Man måste träna hemma först.”

Därefter följer träning med tältövningar, kartläsning och djupdykningar i faktaböcker. Årstidsväxlingarna avslöjar sig med röda höstlöv, julklappar under bord och julstjärnor i fönster. Lilla björn frågar varje dag när resan ska ske och alltid är det något mer som måste förberedas.

Morfar är ändå det pålitligaste som finns. En morgon väcker han nämligen Lilla björn och säger att det är dags. De går ombord på ett fartyg som för dem till en hamn långt norröver:

På gungande ben steg vi i land i hamnen. Avgaserna stack i nosen och det var folk och spring överallt. Inte någonstans kändes det vilt eller lite farligt. Och platsen var inte det minsta lik morfars vykort.

Morfar är varken ung eller vild längre, måste vila benen och hinner inte gå i samma takt som Lilla björn. Trots detta blir det ett äventyr med både nya och oväntade situationer, och hjälp kommer från otippat håll.

Bilderna återger den moderna turismen med vildmarksbutiker och välkomstskyltar för nyanlända resenärer. Jag ser även hur morfar vänder sin blick mot några detaljer som att han konstaterar den flyende tiden. Ungefär som jag själv gjort vid besök på en plats efter flera årtionden och tänkt: ”Oj, vad här har förändrats!”. Men på sidorna sprakar även de efterlängtade vyerna och stjärnhimlarna. Vad är väl en naturexpedition utan dem?

Det är en ren glädje att betrakta hur färgerna spelar med varandra. Jag kan stanna upp inför en liten detalj som fångar en rörelse i stunden och jag kan även stirra in i ett djup, som leder långt bort mot andra sidan som jag inte vet något om.

Språket går i en mjuk och följsam rytm. Inga onödiga ord och jag hör precis hur det låter vid berättelsens höjdpunkt som är en alldeles underbar och fin överraskning.

Om jag önskar vara i Lilla björns kläder – förlåt päls? Alldeles rätt gissat. Men jag får vara min egen morfar och förbereda mig på bästa sätt inför äventyr då det krävs att vandringskängorna sitter bekvämt på fötterna!

Lena Nöjd

Publicerad: 2021-06-18 00:00 / Uppdaterad: 2021-06-17 21:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8494

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?