Åsne Seierstad har skrivit en bok om Tjetjenien och om vad krig gör med människor. Redan som 24-åring rapporterar hon från Ryssland när kriget bryter ut, och när hon blir frustrerad av den motsägelsefulla nyhetsrapporteringen bestämmer hon sig för att själv åka till Tjetjenien för att kunna skriva om vad som verkligen händer. 10 år senare reser hon tillbaka och kampen mellan ryssar och tjetjener har bytts ut mot en kamp mellan tjetjenerna själva. Boken beskriver en mängd människoöden. Seierstad hoppas på att uppröra, att upplysa, att väcka debatt om landet som media så lätt glömmer bort.

Norskans De krenkede, de kränkta, har i Sverige översatts till Ängeln i Groznyj, kanske för att karaktären Ängeln i Groznyj, den barnlösa kvinnan Hadizat som tagit på sitt ansvar att ta hand om ett 50-tal barn som annars vore hänvisade till gatan och våldet, är den enda ljuspunkten i boken. Den enda som erbjuder lite hopp. Men Hadizat är långt ifrån huvudperson. Tvärtom befolkas boken av ett myller av personer. Det är ängeln själv, det är några av barnen hon tar hand om, det är män som blivit torterade, soldaten som blivit blind av en mina, en kvinna som förlorat alla fyra sina söner, en ung man som hedersmördat sin syster, och det är presidenten Ramzan Kadyrov – i Seierstads skildring en barnslig psykopat som ritar leende blommor under intervjun samtidigt som hans män, kadyroverna, torterar hans motståndare och slänger dem i massgravar.

Det finns inget glättigt eller insmickrande med dessa berättelser. Det handlar inte om människor som ser det positiva i tillvaron och finner glädje i det lilla. Det är inget glatt gemyt kring den lilla skorpan och det svaga teet. Det är precis så nattsvart och dystert som jag tror att det verkligen är. Här finns gott om människor som inte har något kvar att förlora. Eller att leva för.

Flemming Rose skrev en svidande recension i Jyllands-posten och pekar ut en mängd faktafel i boken, något Seierstad sedan fått bemöta i varje intervju. Det är allt från att Seierstad minns ett årtal fel, till att hon allvarligt missförstått det ryska språket och Rysslands historia. Samtidigt menar Rose också att detaljrikedomen i de olika berättelserna är orimlig: han skriver att ”Grundlæggende er jeg i tvivl, om det er journalistik eller litteratur”.

Men så vadå, om Seierstad då ljuger lite grann, och lägger till och drar ifrån och dramatiserar? Om hon har gjort faktamissar och kanske missförstått vad som hände poeten Mikhail Lermontov efter att han 1837 skrev en regimkritisk dikt? Jag tycker inte att det är helt avgörande för bokens värde. Att tro att någon form av skildring är objektiv förefaller lite naivt.

Det blir som när Seierstad går på firandet av Rysslands grundlagsdag och lyckas få tala med en student som i smyg berättar om tortyr och försvunna männsikor. En civilklädd man, som visar sig vara chef för en avdelning i det tjetjenska inrikesministeriets polisstyrkor, sliter bort henne och frågar vad studenten sagt. Åsne går i försvar:

- Här är demokrati och frihet och alla kan säga vad de vill, sade de ju från scenen nyss.

- Jodå, säger chefen. Vi måste bara se till att folk inte säger fel saker till dig: saker som inte är sanna. Vi måste se till att folk säger sanningen, säger han.

- Och det finns bara en sanning?

- Ja, naturligtvis, svarar han. Sanningen kan väl inte vara två saker.

Och om nu Seierstad ljuger för att förmedla sitt budskap, ljuger hon tillräckligt bra, tillräckligt gripande? Delvis. Det är spännande och varierat i nästan 400 sidor. Det är ibland snudd på alltför eländigt, en ohygglig historia följs av en än värre, hela tiden.

Stilistiskt är det varken mästerligt eller undermåligt. Seierstad skriver vanlig journalistisk prosa, med pampiga slutklämmar i varje kapitel. Det är driv i texten och berättelserna skiljer sig så mycket åt att de alla känns som bitar av ett pussel, snarare än ett mönster som upprepas i det oändliga. Seierstad ger också tillräckligt med information för att man ska kunna följa med i de politiska turerna, även om man inte har stora förkunskaper om Tjetjenien.

Det är svårt att förstå Åsne Seierstad. Hon som reste till Tjetjenien första gången när hon var 24 år och som var förtvivlad när tidningen inte ville skicka tillbaka henne. Som sedan dess gjort en karriär på att befinna sig på jordens farligaste och mest våldsamma platser. Vad är det hon söker? Finns det en morbid tjusning i att leva vid tillvarons yttersta gräns? Att fullt frisk ändå sväva mellan liv och död?

Det är ännu svårare att förstå hur det känns för lokalbefolkningen att leva mitt i ett krig. Att inte kunna åka hem när det blir för farligt, för outhärdligt. Jag har läst och läst, och jag försöker förstå, och det är nog inte Seierstads fel, men det är fortfarande omöjligt att begripa. Hur är det att leva i en by där det inte är självklart vilken kvinna som avses när man frågar efter ”hon som har förlorat fyra söner”?