Recension

: Jag klyver er itu
Jag klyver er itu Tamara Mivelli
2020
Rabén & Sjögren
6/10

Läses mellan raderna

Utgiven 2020
ISBN 9789129719499
Sidor 122

Om författaren

Tamara Mivelli (född 1989) bor i Stockholm. Hon är statsvetare och har gått Biskop-Arnös författarskola. Hon debuterar våren 2020 med ungdomsboken Jag klyver er itu

Sök efter boken

Jag klyver er itu är Tamara Mivellis debutroman. Det är en kort bok med ett vackert poetiskt språk där varje ord känns som om det hittat rätt. På varje sida ryms en kort berättelse i form av Marys minnen eller iakttagelser. Bokens första sida, första berättelse:

Barn ska inte dyka, säger pappa. Deras organ är inte färdigväxta.
Det svarta håret glänser i solen.
Jag minns det som att han står på bryggan men jag vet att jag brukade cykla dit själv.
Fylla lungorna.
Låta dånet i öronen bädda in allting.

Det är en bok som inte tog mig mycket mer än en timme att läsa men som ändå hann rymma två olika familjers berättelse. Det är dels Marys familj, som kommit till Sverige från Iran. Det är en familj som har trasats sönder då hennes föräldrar har skiljt sig och hennes pappa har träffat en ny svensk kvinna med två blonda barn. Mary har en lillebror och när han föddes och Mary såg hur liten han var så tänkte hon att hon skulle skydda honom från allt ont i världen.

Känslan i boken är att lillebrodern är den personen som Mary bryr sig mest om, att det är han som är viktigast. Men det är en bror som hon känner att hon svikit, för det är en bror som inte kommer ut från sitt rum när hon flyttar av besvikelsen över att ha lämnats. Mary har nämligen flytt eller flyttat till sin pojkväns familj. Pojkvännen går fortfarande på gymnasiet och drömmer om att göra lumpen medan Mary nyss tog studenten och är arbetslös. I Filips familj äts det vanlig svensk mat, där planteras plommonträd och där åks det till landstället. Det låter som trygghet och bekymmerslöshet, men där finns också mamman som är utbränd och inte lämnar sovrummet.

Pappan dricker rödvin. Häller halva glaset i grytan.
Det är svampår.
Karljohan och kantareller.
Jag tänker att det måste lukta in i sovrummet.
Att hon måste bli hungrig.
Pappan gnolar.

Under berättelsens gång börjar Mary att reflektera mer och mer om vem hon är, kanske över känslan om att hon inte är som den typiskt svenska familjen hon flyttat in i. Från att i början av boken kalla sig för Mary och skriva att hennes modersmål är svenska i jobbansökningar. Till att lära sin pojkvän hur man egentligen uttalar Maryam och argumentera för att om de skulle få barn så skulle det inte kunna heta Gustav för att det då skulle kännas som det bara var hans barn.

Det är en bok som är kortfattad. Men jag skulle säga att det är bokens största styrka, att den inte ger läsaren allt, att den använder undertexterna till att berätta. Ändå får jag den tråkiga känslan över att det också är bokens svaghet, att den gav mig för lite. Att jag fick se för få glimtar av Maryams liv, så att det inte blir en historia som inte kommer stanna kvar särskilt länge i mig, att jag kommer glömma bort. Och det känns tråkigt.

Olivia Larsson

Publicerad: 2020-05-07 00:00 / Uppdaterad: 2020-05-06 22:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8099

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?