Det är november 1973, men det är svårt att skaka av sig känslan av att det också är helt nyss. Då var det studentprotester utanför Tekniska högskolan i Aten som brutalt slogs ner av den grekiska militärdiktaturen, men vi har sett de här situationerna från platser runtom i världen, inte sällan filmade med skakiga mobiltelefoner. De hoppfulla rösterna som bryts i panik. Gatstenarna som färgas av medborgarnas blod.

Mary, huvudpersonen i Aris Fioretos roman med samma namn, läser till arkitekt på högskolan. Hon är 23 år och har precis fått veta att hon är gravid. Hennes pojkvän Dimos hör till protesternas ledare och hon är på väg till honom för att berätta när militären bestämmer sig för att sätta ned foten. Hårt.

Mary fängslas, men vägrar avslöja vem hon är eller vad hon vet om proteströrelsen. Vägrar att använda det efternamn som knyter henne till högt uppsatta inom säkerhetstjänsten, en familj hon brutit med. Vägrar att svika Dimos och rörelsen.

Hon hamnar så småningom på ”Råttön”, en fängelseö som stängts efter internationella påtryckningar men som regimen nu bestämt sig för att ta i bruk igen. Mary och de andra kvinnliga fångarna får i uppdrag att ställa anläggningen i ordning, men i takt med att barnet, solen, frukten, växer inom henne och blir allt svårare att dölja inser hennes fångvaktare hur mycket hon ännu har att förlora.

Mary är en roman om omöjliga, omänskliga val och om diktaturens brutalitet, men också om livskraft, hopp och lojalitet. Kvinnorna på fängelseön tar hand om varandra så gott de förmår, sammansvetsade av en utsatthet där inte ens språket är neutralt, där till exempel ”tebjudning” och ”kakor” innebär tortyr och våldtäkter.

Förmodligen låter det underligt att säga att det är en oerhört vacker, om än smärtsam roman. Lika vacker, närgången och stilren som omslagsbilden, granatäpplet, en symbol som återkommer genom berättelsen, lika laddad som huvudpersonens namn. Frukten är på en gång sårbar – den kan krossas i en hand – och tålig, en kärna utan centrum, där ”mittpunkten finns överallt”.

Det är slutet av 1973 och början av 1974, men det är svårt att skaka av sig känslan av att det också är helt nyss.