När omslag innehåller överdådiga omdömen från välrenommerade litteraturkritiker drar jag alltid öronen åt mig så att räven där bak får det litet trångt. Är de sådana där ordtrollare som talar om nutida klassiker? Klassiker är väl nu vad som kännetecknar den kultur som står emot tidens tand? Eller mästerverk! Men då är jag å andra sidan en sådan där tjomme som håller Katalog över hästar anmälda till sommarpremieringen i Kristianstads län 1992 för det finaste som skrivits. Där kan vi tala om magnifik läsning; här får fantasin skir och uppfriskande betesmark. Jag hör hästexperten i mikrofonen basunera ut domen: huvud, hals, bål åt helvete, skritten och gången får änglar att ta livet av sig – till slakthuset med kraken! Dörren av ungraren Magda Szabó placerar jag med öm hand uppe i dessa översta av litteraturdomäner. Hon var uppemot de hundraåttio när hon dog 2007. Jag kommer inte kunna göra boken rättvisa med mina ord.

En bit in i inledningen hittar vi vad som inte gör annat än uppfordrar till vidare läsning: ”det var jag som dödade Emerentia”. Magda Szabó har målat ett fascinerande personporträtt som håller mig som naglad vid sidorna. När jag inte läser funderar jag över Emerentia, hushållerskan som tar anställning hos berättaren Magda och hennes man. Hurdan är hon egentligen, Emerentia? Finns det över huvud taget ett egentligen?

Vi befinner oss i Budapest. Magda, som man antar och i sanningens namn skulle kunna säga är protagonisten, förefaller som tämligen ointressant. Hon är berättaren som trots sitt eget inre med de slitningar, motsträviga känslor, tankar och upplevelser som vi alla har, inte tilldrar sig nämnvärt med intresse. Hon är en framgångsrik och prisbelönt författare, men samtidigt alltför alldaglig, ingenting utöver det vi kan känna igen sedan tidigare. Emerentia är något annat. Vad? Det är vad jag försöker utröna och som jag inte når fram till trots att allt till slut tycks ligga i öppen dager. Hon är bunden till den sjukhussäng vi alla förr eller senare hamnar i – antingen i en fysisk eller symbolisk skepnad – bedragen, sviken, blottad, hjälplös, utelämnad. Ändå har hon ödet i sina egna händer.

Den gamla kvinnan var innan detta predikament ”lång och benig, på något vis alltför väldig för sin ålder…muskulös och utstrålade kraft som en valkyria; sjaletten satt som en stridshjälm på hennes huvud”. Hon klassificerade människor antingen som den som sopade eller som någon sopade för. Fysiskt arbete framför allt! Teoretiserande, politik, kultur och intellektualitet skydde hon. Hennes kärlek kom strömmade genom handling sånär som vid ett tillfälle då hon kallar Magda för Magdunska, denna namnböjning som inom sig härbärgerar kärlek och ömsinthet. En speciell passage.

Hon motsatte sig kyrkan som institution med en närmast medeltida mystikers lidelse. Inte bara prästerna och kyrkobesökarna som varje söndag drog sig mot Guds hus smädades, utan också Gud själv och alla bibliska personer. Den enda som undslapp hånfullheten var Josef som hon respekterade tack vare hans yrke – Emerentias far hade varit snickare.

Ändå skulle jag vilja säga att hon levde som Kristus. Hon bar godheten inom sig. Hon värnade de svaga utan hänsyn till nationalitet eller art. Under kriget gömde hon i samma rum både en rysk och en tysk soldat. Hon var de svaga djurens skyddshelgon. Hennes kärlek till dem byggde på en ytterst rationell grund och all form av sentimentalitet hade hon befriat sig från. Jag tänker mig himmelriket som ett hjärtas tillstånd som växer och gror i handling. Ändå anar jag mot slutet ett inte fullständigt förakt mot den som inte sopar. Ändå anar jag ett frö till en tro om ett hinsides.

Emerentia visste alltid var hon behövdes. Hennes vaktmästartjänst som sträckte sig utanför författarnas hem innefattade en mängd arbetsuppgifter. Hon hade sett och upplevt åtskilligt och valde utifrån erfarenhet noga sina mått och steg. En barndom fylld av tragik kan till viss del förklara hennes tillknäppta natur. Hon var en borg, liksom hennes hem som hon inte upplät någon tillträde till. ”Verandan utanför Emerentias lägenhet var som ett telexrum, här delade man varandra allt: dödsfall, skandaler, glädjebud, katastrofer”. Hon var ett föredöme för alla, ”snödrottningen, tryggheten, de första körsbären om sommaren, dunsarna från kastanjerna om hösten, den grillade pumpan om vintern, häckens första knopp om våren. Emerentia var ren och oklanderlig, hon var vi, allihop, fast en bättre version av oss, hon var den vi allesammans alltid gärna ville vara…”. Orden är Magdas.

Jag slås av den fascination som ibland kommer över mig hur vi genom språk kommer i kontakt med människor över tid och rum. Det är lite rysligt, svindlande. Dörren är en människokärleksroman, men framförallt ett fantastiskt personporträtt. Det förekommer också en knappt synlig ordtråd, blott ett par bokstäver, som bär på en mystik som ärrar. Den spelar in i en väv som gör boken långt ifrån entydig. Inte är den heller särskilt lättläst eftersom den tycks vilja dölja sig själv. Man blir antagligen aldrig riktigt klok på den – precis som om vilken människa som helst.

Emerentia tog och gav något av varje människa. Mig påminde hon om vad som är viktigt i världen – Människan och framförallt den som vi håller av och kan nå. Insikt utan handling är kanske ingenting annat än vämjeligt. Tack, Emerentia. Tack.