Recension

: Rättad utgåva
Rättad utgåva Peter Esterházy
2005
Norstedts
10/10

Blod tjockare än gulasch

Utgiven 2005
ISBN 9113012444
Sidor 285
Orginaltitel Javított Kiadás
Översättare Ildikó Márky & Gunnar D Hansson
Först utgiven 2002

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Péter Esterházy är född 1950 i Budapest där han också är bosatt idag. Tillsammans med Péter Nadas och Imre Kertész är Esterházy den ungerska litteraturens främsta namn idag. Hans internationella genombrott kom med boken Nedför Donau (på svenska 1994).

Sök efter boken

”Tyst, er far arbetar.”

Det gigantiska romanbygget Harmonia Cælestis (på svenska 2004), slutar med att Péter Esterházys far hamrar på sin Hermes Baby när familjen kommer hem: ”det lät som ett maskingevär, han slamrade och tröskade, och orden bara kom och kom, det ena efter det andra på det vita pappret”. Men vad skriver han? Det får vi inte veta.

Adelssläkten Esterházy ägde stora delar av Ungern innan kommunisterna konfiskerade rubbet. Péter Esterházys far var den som fick se sin inflytelserika släkts rikedomar gå om intet. Han föddes som greve och dog förnedrad. Om detta och mycket mer handlar Harmonia Cælestis (H.C.), Péter Esterházys förra roman, som är en storslagen familjesaga. Han avslöjar, skarvar och garvar med alla sina fäder genom historien, men först och främst är det en hyllning till hans egen far. Boken tog drygt nio år att slutföra.

Den litterära metod som Esterházy utvecklat under hela sitt författarskap når där sin kulmen. Den är ett genialt hopkok av fiktion och ickefiktion. Som läsare kan man aldrig vara säker, men det spelar mindre roll, för metoden är avslöjande: den kommer sanningen påtagligt nära. Därtill lånar han gärna ord och språk från andra författare, textsampling helt enkelt, där det lånade utvecklar Esterházys egna tankar. Samtidigt ställs allt han skriver mot sig själv, varje historia och tänkt tanke kan när som helt få ett nytt sammanhang och nya innebörder. Det är på så sätt en självkommenterande litteratur där paradoxen blir ett av Péter Esterházys adelsmärken. Det gör hans böcker både roliga, absurda, och djupt allvarliga; allt framdrivet i ett högt tempo med stor variation och blandning av genrer. Jag ser honom som en av vår tids stora litterära uppfinnare.

Efter att H.C. var avslutad år 2000 och inlämnad till förlaget får Péter Esterhazy veta att Historiska Byrån har mappar, med tidigare hemligstämplat material från kommunisttiden, som kan intressera honom. Han åker dit. Genast känner han igen sin fars handstil. Far har varit hemlig agent och angivare åt hemliga polisen under hela Péters uppväxt! Hans kodnamn var Csanádi. Satan! Helvete! Fan! Jävla skit! Hela hjältesagan H.C. faller platt som ett korthus. I hemmet skrev han alltså angivarrapporter. H.C. hade sökt sanningen, men nu, när boken är klar, blir allt uppenbart. Plötsligt förstår sonen vad H.C. handlar om. Han förstår vad han har skrivit. Det var den hemliga polisen som hade betalat de fotbollsbiljetter som han fick av sin far, de hade sett till att han fick Ben Hur på tyska i present, de var orsaken till faderns alla resor, allt i kommunismens tjänst. Han tvingas omvärdera och återupptäcka sin far och sin uppväxt.

I Rättad utgåva får vi följa med författaren när han läser och skriver av faderns rapporter. Vi får följa hans tankar och reflektioner. Vad ska han hitta? Rädslan är förstås stor. Vi får följa hur han söker en förståelse av faderns stora svek mot sitt eget blod och nationen. Faderns rapporter, hans uppdragsgivares kommentarer och citat ut H.C. står med röd text och sonen kommenterar i svart. Det hela blir en storslagen bekännelselitteratur, där den totala uppriktigheten är ett måste. Trots att faderns rapporter är detaljerade, hans egna barn finns med, och att han kanske rent av skrev listigt, utan att direkt ange någon eller något, så är det svårt att veta vilka konsekvenser hans rapporterande fick. Han är ändå en angivare. Det allra värsta. Allt i boken är daterat, inklusive Esterházys egna kommentarer. Mellan vissa avsnitt finns datumen med ungrare som avrättats i kommunismens namn. Det handlar om hur förrädaren har uppträtt och det nödvändiga i hans uppträdande, men att förlåta, förstå, rättfärdiga eller relativisera: nej!

I H.C. sökte författaren sanningen via skönlitteraturen, nu när den är avslöjad måste han uppfinna en helt ny metod. Men känslorna är så starka och smärtan så djup att formen får ge vika för innehållet. Han måste nu rätta sin förra bok för att som författare komma undan med hedern i behåll. Fadern har tvingat fram det från andra sidan graven. Att inte vara uppriktig med sina känslor vore därför ett misstag. Han krälar i stoftet av förnedring: tårar (markerat med T) och självömkan (markerat med S) fuktar varje sida. Samtidigt är sanningen så osannolik att den riskerar att bli fiktion.

Under sitt arbete med Rättad utgåva ser han på sina egna söner. Vad ska de tycka? Är han själv en angivare som gör detta mot deras farfar? Vid ett tillfälle välter han ner en boktrave i sitt arbetsrum och en sida ur H.C. slås upp. Han gråter när han ser vad han har skrivit. Borde han inte ha kunnat förstå redan då? Ack, du sköna och nödvändiga blindhet. Bilden är stark: med krökt rygg och näsan i sin egen bok förmår han inte räta på sig. Sanningen går inte att rubba, som urberget: hans far var en angivare.

Humor, blödighet och självömkan är enligt Esterházy själv hans starka sidor som författare. Men har han använding av det nu och hur kommer den här boken att tas emot? Han tvekar att ens släppa H.C., i ren rädsla och frustration, men bestämmer sig ändå för att göra det. Han är ju författare och nio års arbete kastar man inte i sjön. Särskilt inte när han är medveten om dess värde. Därför är det rörande att i Rättad utgåva följa hans segertåg med H.C. och alla möten med beundrare som överöser honom beröm och säger sig älska hans far, den fiktive fadern, parallellt med att han själv läser sin faders rapporter och är fullständigt livrädd för vad han ska upptäcka. Att först släppa en kärleksfull hyllning till sin far som en hjälte och sedan, men Rättad utgåva, hugga huvudet av honom (och sig själv).

Boken går inte att läsa utan att först ha läst H.C. (se upp för släkten Tóth). Det vore att förminska läsupplevelsen. Jag sträckläser Rättad utgåva med H.C. bredvid mig (läser om den till stora delar) och jag kan inte likna dessa två böcker vid någonting annat jag läst. Det handlar om att ha varit blind och att önska att man fortfarande var det. Det handlar om familjen som falsk konstitution. Det handlar om livet som en parodi, utan att veta vad det parodierar? Det handlar om ett författarskap som tagit en helt ny och oförutsägbar vändning. Frågan är vad Péter Esterházy kommer att kunna skriva här näst? Han skriver att det är varje författares plikt att efter varje bok stå med tomma fickor. Var han inte tömd efter H.C., så lär han vara det nu.

C’est tout!

David Enemar

Publicerad: 2005-11-18 00:00 / Uppdaterad: 2015-09-20 22:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1825

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?