Journalisten Anne Applebaum är, eller har varit, vän eller bekant med många ur den politiska eliten i såväl Europa som USA. Men under senare år har hon noterat att flera av hennes gamla vänner allt mer har övergett sina forna demokratiska principer, och kommit att omfamna auktoritära ideal, och stödja allt mer auktoritära regimer. Hur […][...]

Det som berättas i boken Analfabeten handlar inte om läs- och skrivsvårigheter. Tvärtom. Jaget lär sig läsa som 4-åring. Hon minns känslan och hur världen öppnade sig. Livet tar fart med växande läshunger. Hennes mormor är en av de viktiga personerna som lyssnar till de egna påhittade berättelserna. Därefter en lillebror som tror på alla […][...]

När omslag innehåller överdådiga omdömen från välrenommerade litteraturkritiker drar jag alltid öronen åt mig så att räven där bak får det litet trångt. Är de sådana där ordtrollare som talar om nutida klassiker? Klassiker är väl nu vad som kännetecknar den kultur som står emot tidens tand? Eller mästerverk! Men då är jag å andra […][...]

Berlin är en stad späckad med mytologiska platser. Framför allt känns filmen Cabarets varietéscen som en laddad plats. Berlin är också en stad som besökts av en och annan kultförklarad person. David Bowie och hans coola kompis Iggy Pop måste ha fyllt studion de jobbade i med vindlande ordföljder kring livet, drogerna, och undersökandet av […][...]

Ni vet såna där böcker som invaggar en i säkerhet och sedan plötsligt drar undan mattan och visar en att något helt annat legat precis under ytan hela tiden? Att hjälten är ett monster, att föräldrarna varit döda hela tiden, att ena halvan av kärleksparet dog decennier innan den andra föddes… och nu vill du […][...]

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Partiets slagord ur George Orwells bok 1984 är förstås fiktion. Men under Viktor Orbáns styre i dagens Ungern förefaller mig Orwells fiktiva slagord oroväckande nära sanningen – iallafall om man får tro Joakim Medins skildring i den här reportageboken. Krig är fred. Den ungerska staten finansierar […][...]

I maj 2015 får den ungerske författaren Péter Esterházy veta att han har cancer i bukspottkörteln som även har spridit sig till levern. Drygt ett år senare är han död. Bukspottkörteldagbok sätter punkt för ett säreget författarskap som sträcker sig över mer än 40 år. Den som läst Péter Esterházy tidigare känner igen den fragmentariska […][...]

Man får fan hålla i kepsen när man läser Seiobo där nere, slira litet på handbromsen, punkten är lika sällsynt som levnadsglädje, det går kanske tolv på ett dussin, var sjuttonde komma tredje sida kommer det en radbrytning, en möjlighet att andas ut och in, ett eller två kapitel är faktiskt sansat, men på det […][...]

Medusas blick blottlade obarmhärtigt min bristande kunskap om den grekiska mytologin. Referenserna går mig många gånger över huvudet, men för mig är det fel strategi att möta den på dess egna villkor. Jag retirerar, grupperar om och gör det jag borde gjort från början: angriper den utifrån mina premisser. Jag påminns och återkommer då gång […][...]

Det hela börjar runt 1989. Eller kanske 1956. Eller kanske 1920. Eller kanske 1691, eller… Nä, fan, det börjar runt 1989, någonstans i Ungern, innan murens fall (och möjligheten till den – vissa saker är bara möjliga i efterhand). Samtidigt som änkefru Pflaum återvänder till sin grå, sjabbiga hemstad och sin perfekt inredda museipjäs till […][...]