Man får fan hålla i kepsen när man läser Seiobo där nere, slira litet på handbromsen, punkten är lika sällsynt som levnadsglädje, det går kanske tolv på ett dussin, var sjuttonde komma tredje sida kommer det en radbrytning, en möjlighet att andas ut och in, ett eller två kapitel är faktiskt sansat, men på det stora hela är jag rätt säker på att Harry Järv, ni vet karln som behärskade tre saker: närstrid, fotografering och kommatering, hade tappat det av upphetsning, jag får ofta vända om, läsa igen, jag har inga pretentioner att det här skall likna Krasznahorkais stil utöver dess forsande, fast är den egentligen det, forsande, det är nog upp till läsaren, men jag erkänner att jag älskar att skriva såhär, släppa kontrollen, i den mån det är möjligt låta orden vara fria, släppa lös dem, tillåta lössläpptheten, låta det komma som det kommer, jag misstänker jag bör skriva lite om boken, men först vill jag säga att jag älskar de två tidigare böckerna som finns översatta, Motståndets melankoli – vilken titel! – men framförallt Satantango – vilken titel! -
behållningen av Seiobo är kanske inte lika stor men det är en stor upplevelse, hur nu en upplevelse kan vara stor, jag återger gärna lite av den sista, är den skriven av en ungersk Beckett? En Joyce? tänkte jag, det är kanske någon typ av stream of consciousness som man kan skriva så det framstår som att man vet vad man dillar om, hur som helst, där finns samma stoff, uppbyggt på lite annorlunda vis men med stort släktskap och istället för Dublin har vi här en bortglömd liten rostig och fuktig by i den misslyckade kommunismens Ungern, i sanning ett misslyckande, det är så sant att även en osanning vore sann, Byn, Människorna, Regimen, men det är kanske inte upp till andra att avgöra vad som är lyckat och misslyckat, men de känner det, människorna, förmår inte rycka upp sig själva, ur jorden, allt är lera, regn, bristningar, imma, svordomar, lort, fylla, missunnsamhet, misstänksamhet, en väntan efter något inte helt definierbart men absolut radikalt annorlunda, det är lite Övre Kågedalen över berättelsen om den bortglömda byn, antagligen inte lika mycket satanism och inavel, men avskildheten, den absurda realismen, den finns där, byn som abstraktion är inte bortglömd eller förbisedd, eller så är den det, kanske är den alltför vanlig, inte nödvändigtvis i Ungern utan överallt där orter dör ut till följd av marknadens sentimentalfria och likgiltiga hållning: en nedlagd arbetsplats, byns ekonomiska generator ”Anläggningen” har sedan länge varit just nedlagd, föreställ er skådeplatsen som är en förfallen gammal åkerlada, några rostiga plogar, en rulle förstelnad taggtråd, vattenpölar, en krog, en fylla av guds nåde, där däckas det, spys det, kastas upp och kastas in, vänsterprasslas det, sovs på ”biljarden”, slattar hinkas i, cigaretter tänds, kaffe serveras, man sover i omgångar, spindlar överallt, någon typ av rännstensromantik i form av ett slags landsbygdsvurm, där är ungar som först dräper katter med råttgift för att sedan bära hand på sig själv med samma medel, där är döttrar som säljer sig i den nedlagda kvarnen, där är stora ord och lite agerande, där är en profetfigur, antagligen någon typ av byråkrat, som av för mig outgrundliga anledningar driver gäck med folket, människors tilltro till frälsning hos Personen, övertron, eldar bron bakåt, de befinner sig strax framom varje räddning, man får nog inte ogilla den här boken, eller det är klart man får, men räkna med hatbrev från etablerade kulturpersonligheter, boken som i första kapitlet, vilket för övrigt är det jag gillar mest, sätter tonen med slingrande, krävande, precisa meningar om en jättehäger som står i ett vattendrag och mest står, väntar på bytet, harpunen redo att ha ihjäl ett fjälligt gäldjur som simmar förbi, jättehägern som lever ohistoriskt för att tala med Friedrich, att leva historiskt är en stor del av människoskapet, människor passerar förbi längs en utmed vattendraget löpande väg, men ser den inte, den är inte osynlig men för vårt öga är den det, vi ser sällan, sittandet-tittandet i egen rätt existerar kanske inte längre, om det nu någonsin har gjort det, prestationsprincipen sträcker ut sina varböldsfingrar även här, all rörelse framstår som absurd – hur kan rörelse ens uppstå – men vi tycks vilja maximera detta fenomen – rörelsen – som vore vi säkra på att falla om vi stannade upp och såg efter, kanske kan man skriva helt utan kolonet punkten och dess kärleksavkomma semikolonet tankestrecket och vad nu vi lärt oss använda för att göra det hela grepp och för tanken formbart fördelen med att skriva utan betalning är att man kan ta sig vissa friheter som i en pengagenereringskontext skulle huggas bort i sin brist på säljbarhet kanskekanviskrivaihopordensådetbliroerhörtjobbigtattläsa kanskesegnälkabomordenkastatyvärr vetjagintehurmanskriveruppochnedvänt, nej, vi struntar i det, som jag ser det kretsar boken mycket kring hantverket, och vår bristande förmåga att se bakåt, i brist på minnen som är källor till inblickar blir allt gissningar, vi vill ha mening för annars blir vi svävande och vi vill inte sväva, vi vill ha fast mark under fötterna och hittar på olika påhittningar, Italien, Grekland, Spanien, Rumänien, Japan besöker vi, en Buddha restaureras, en målning växer fram närmast organiskt, Akropolis förblindar, det brinnande stoftet är för starkt och solglasögonen är hemma, det blir som att kolla in i solen, marmorn reflekterar det ögondräpande ljuset, tårar i ögonen, slutet är abrupt, vi gillar det, detta verk är absolut ett hantverk, utmejslat ur språket som minsann är trubbigt, en massa av massor av ord som inte betyder något utan kontext, jag vill gärna använda ordet nappatag men vet inte riktigt hur jag skall infoga det, men se där, det gick ju ändå!, fulspel och banala knep, boken en frustande häst, man får hålla i tömmarna, inte släppa kontakten med dess käkar, inte dra för hårt för då är det bokplågeri men är man för slapp så rinner ditt liv iväg ohejdbart, vi står inför konstens förmåga att hänföra, få oss att förstå att vi tror oss förstår, i början var ordet, i slutet var punkten och mellan dessa poler frodas kaoset, nu sätter vi stopp för detta utan en punkt