Föräldrafritt. Ett eftertraktat tillstånd i en viss ålder. Fast normalt bygger det nog på att det också är ett tillfälligt tillstånd, en plötslig lucka av frihet och möjligheter, mitt i den vanliga, inrutade tryggheten.

Så är det inte på tionde våningen, där sjuttonåriga Jorinde bor. Hon bor ensam i familjens gamla lägenhet. Hennes mamma har dragit till Florida till en nygammal kärlek. Hennes pappa har blivit kvar i sommarhuset på den svarta ön. Förkrossad.

På tionde våningen finns bara Jorinde, och ganska ofta bästa vännen Agnes. Åtminstone tills Emanuel dyker upp. Eller kanske snarare försvinner. Försvinner från en av festerna på tionde våningen med något som är Jorindes. Det blir början på en relation där Jorinde kanske inte alltid behöver inta rollen som stark och oberörd.

Att bli vuxen är en lång och komplicerad process. Vad är det ens, egentligen, att vara vuxen? Att klara av att ta ut soporna innan de börjar lukta, betala räkningarna innan det kommer påminnelser? Att orka hålla sig själv under armarna, och alla andra som kanske behöver en?

Många unga (och inte fulls så unga) vet säkert vad en skilsmässa kan innebära för den där processen, för vem som håller uppe vem. Hur det plötsligt kan skifta, så att den som varit van att ha någon att luta sig emot plötsligt blir den som måste hålla andra uppe. Som måste vara stark och förståndig och peppande, trots att man kanske egentligen känner helt andra grejer.

Det där skildrar Christina Herrström alldeles hjärtskärande i Tionde våningen. Jorinde har plötsligt fått hela ansvaret, både för att mamma ska kunna följa sitt hjärta med gott samvete, och för att pappa, där på den svarta ön, över huvud taget ska hålla ihop. Orka leva alls. Det är ett ansvar man bågnar under.

Det påverkar också det mesta. Hur man ska våga bli kär. Vad man ser hos andra. Hur mycket man behöver sin bästis. Hur mycket man kan tolerera från sin bästis.

Om det skriver Christina Herrström levande och drabbande i sin första ungdomsroman sedan Tusen gånger starkare kom ut för över tio år sedan. Det är bara att hälsa välkommen tillbaka och hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa.