Det finns en fantastiskt rolig och oroväckande scen i Christina Herrströms Glappet – eller, ja, det finns ganska många, men den jag tänker på är förstås den där tonårskillen Odin sitter hos skolsyster och säger att han blivit våldtagen. Hon är oerhört försiktig och förstående – ända tills hon inser att det ska ha varit av en tjej. Då skrattar hon helt enkelt ut honom.
Hon kallar honom ”kära lilla du” och tycker att han ska känna sig smickrad. Trots att han varit för full för att ens minnas vem han varit med, framställer hon det som ett ”erotiskt äventyr”, menar att han nog själv haft ett finger med i förförelsen och tillrättavisar honom med ett ”du vet mycket väl att det hela inte hade varit möjligt om du inte hade velat!”
Det är en rolig scen, mycket naturligtvis på grund av de omvända rollerna och alla missförstånd som uppstår dem båda emellan. Den grundar sig inte minst på Odins naiva tro på att hans känsla av kränkning självklart ska vinna förståelse – och det är väl just därför de flesta tjejer jag vet garvar ihjäl sig åt den här scenen – men naturligtvis också att vi ju som läsare följt Odins mystiska ”förförerska” och förmodligen inte själva definierat det som skett mellan dem som en våldtäkt. Men är det det?
Det är den frågan från Herrström som får mig att plocka upp Christina Wahldéns Ingen behöver veta. Wahldén har tidigare skrivit en roman om våldtäkt, Kort kjol, och det är när hon varit ute och pratat om den med skolelever som hon stött på den där attityden, att killar ju inte kan bli våldtagna. Ingen behöver veta är ett slags svar på den.
Precis som Odin i Glappet är Gustaf en snygg, populär, heterosexuell tonårskille. Gustaf åker skidor med sikte på medaljer och är hemligt förälskad i Elin, tränaren Lasses dotter. Så faller han i backen och bryter handen, samtidigt som hans stressade läkarmamma är på väg till en läkemedelskonferens i USA. Hon ringer sin syster, Gustafs moster Agneta, som lovar att bo i huset och se om den skadade Gustaf under tiden.
Snart visar det sig dock att Agneta är mer intresserad av att plundra storasysters vinkällare och bryta ihop över sitt senaste kraschade förhållande. Och när hon dricker blir hon obehagligt närgången. Gustaf vet inte riktigt vad han ska tro.
När han känner den nakna kroppen bredvid sig i sängen och händerna över hela honom tror han först att han fortfarande drömmer. Drömmer om Elin.
Men det är inte Elin. Kvinnan är hans moster. Hon överraskade honom i sängen. Hon bara var där bredvid honom, naken, utan att ha frågat honom. Hon utnyttjade hans situation, att han är sjuk och ung. Visst var det väl så?
Men lusten då? tänker Gustaf. Lusten jag kände. Den är väl mitt eget fel? Den som känner lust måste ju vara medskyldig, är det inte så? Jag hade kunnat resa mig upp ur sängen och gå, men gjorde det inte.
Kanske är det jag som inte varit särskilt uppmärksam, men det känns som att bra romaner – på fackbokssidan finns åtminstone till exempel antologin Pittstim, Inti Chavez Perez Respekt och Manne Forssbergs Kukbruk – som problematiserar killars sexualitet skulle kunna vara ännu mer efterlängtade än motsvarigheten för tjejer i nuläget (där finns trots allt en del riktigt bra att välja mellan nu)? Där tjejers handlingsutrymme kanske vidgats, eller åtminstone ifrågasatts, under ganska lång tid, tycks killar fortfarande fast i enormt snäva ramar. Wahldén gestaltar det för övrigt nästan roligt i bästa vännen Oscar, som aldrig riktigt tycks få in i sitt huvud att det som Gustaf varit med om är ett brott, något ofrivilligt. Han vill ju liksom veta hur det kändes, om det var bra?
Svårare är det med mostern, Agneta. Vem i helvete tycker att en 15-årig systerson verkar rimligt att ”värma sig på” när man är lite full och ledsen? Men det är klart, det är ju inte direkt så att jag kan identifiera mig med alla manliga våldtäktsmän, heller. Jag är bara överväldigande överbevisad om att de finns.
En ljuspunkt är däremot Lasse, tränaren och fadersfiguren som lyssnar och tveklöst står på Gustafs sida, när hans mamma snarare försöker sticka huvudet i sanden. I tider när pedofilskräcken säkert fått både en och annan förälder att blänga snett på sina barns tränare känns det faktiskt inte så lite uppfriskande att möta en litterär representant för den stora, men väl tysta majoriteten, en hygglig vuxen som helt enkelt gillar sina ungdomar och faktiskt är beredd att göra allt för att hjälpa dem.
Ingen behöver veta når aldrig riktigt samma djup, blir aldrig lika personlig och påträngande, som Wahldéns tidigare våldtäktsroman, Kort kjol. Men det här är ämnen som förtjänar att diskuteras mer, som behöver vändas och vridas på mer. Gustafs belägenhet, liksom Odins, är viktiga steg på vägen.
Publicerad: 2011-07-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-04 20:35
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).