Utgiven | 2016 |
---|---|
ISBN | 9789176790144 |
Sidor | 286 |
Orginaltitel | Asking for it |
Översättare | Jessica Hallén |
Först utgiven | 2015 |
Emma O’Donovan har precis fyllt 18 år och är snyggast och populärast i hemstaden Ballinatoom. När hon och hennes kompisar ska på fest en föräldrafri lördagskväll är det självklart veckans lokale hjälte, fotbollslagets stjärna, som hon riktar in sig på och vet att hon kan få. Hon är Emma O’Donovan. Hon är snyggast och populärast i stan.
Men just den här lördagskvällen går något fel. Väldigt fel.
Först på söndag eftermiddag, när Emmas föräldrar kommer hem, hittar de sin dotter medvetslös och halvnaken på yttertrappen. Hur hon har kommit dit minns hon inte. Hon minns ingenting.
Fast alla andra vet, eller tror sig veta. Sociala medier vimlar av bilder och kommentarer. Killarna som poserar med en naken och medvetslös Emma. Som har sex med henne en efter en. Som skrattar åt henne. Pissar på henne. Kallar henne hora, slampa, slyna, bitch. Lögnare.
Från att ha varit skolans drottning går Emma över en natt till att vara persona non grata. Hon försöker få i sig sin matlåda inlåst i ett toalettbås, medan tjejerna utanför skvallrar om henne. Ändå försöker hon till en början låtsas som ingenting. Hon tar inte in det. Vill absolut inte använda det där ordet. Det är först när skolpersonalen får nys om bilderna på Facebook som processen rullar igång. Polisanmälan. Åtal. Det där ordet.
Ur ett svenskt perspektiv känns intrigen i Louise O’Neills våldtäktsroman Hon bad om det igen relativt väl, exempelvis från Katarina Wennstams fackböcker och Christina Wahldéns ungdomsböcker på samma tema. Hon bad om det är också den, åtminstone av det brittiska originalförlaget, utgiven för unga vuxna, och är väl grundad på verkliga fall, i synnerhet ett par i USA som också utspelat sig i småstäder som mobiliserat kring våldtäktsmännen snarare än offret.
Det är vad som händer Emma, och en av O’Neills styrkor är att hon vågar göra det lite, lite grann begripligt. Emma, den populära Emma i romanens början, är faktiskt ganska bitchig. Hon är så medveten om sin plats högst i hierarkin och hon försvarar den ständigt, också mot sina närmaste vänner. Hon är fullkomligt indoktrinerad i att det är hennes skönhet och den bekräftelse hon får genom den som räknas, är det viktiga.
Detta är ett av sätten O’Neill skildrar ett i grunden sexistiskt samhälle på, utan att det för den skull känns hårddraget politiskt eller stereotypt. Hennes huvudperson är en del av det, av beundran inför de populära, bockiga killarna och föraktet för tjejer som på ett eller annat sätt misslyckas med den svåra balansgången mellan för trist och för slampig. Emma är minst lika kvick att döma ut som någon annan. Att rynka på näsan, att skvallra, att fnysa och garva. Ända fram till att det händer henne själv och blir till en hjärtslitande konflikt. Då har hon mycket att få äta upp.
Med hela den här kulturen, med de motstridiga kraven på unga män och kvinnor, är Hon bad om det en uppgörelse. Ibland kan jag som läsare gömma mig bakom att det irländska rättssystemet verkar ännu mer okänsligt och efterblivet än det svenska, men i grunden är problematiken densamma. I grunden händer detta igen och igen.
Det är så fullständigt jävla långt från okej.
Publicerad: 2016-05-11 00:00 / Uppdaterad: 2016-05-10 11:33
Inga kommentarer ännu
Kommentera