Recension

: Näcken
Näcken Åsa Larsson och Ingela Korsell Sara Hedenberg (red.)
2016
Bonnier Carlsen
7/10

Förtrollande spänning för läströtta

Utgiven 2016
ISBN 9789163879869
Sidor 199
Illustratör Henrik Jonsson

Om författaren

Spänningsförfattaren Åsa Larsson och författaren Ingela Korsell, som även forskar i pedagogik, har skapat serien PAX – ett magiskt urban fantasy-epos i tio delar. PAX är ett actionfyllt drama för mellanåldern om magi, som utspelar sig mitt i dagens Mariefred. Näcken är sjätte delen.

Sök efter boken

När skolan har friluftsdag och alla ska prova på hur det är att ta sig upp ur en iskall vak med hjälp av isdubbar, händer det något underligt. En av barnen rycks under isen av okänd kraft. Och Alrik, som inte ens står i närheten av vaken, går också igenom isen! Vad är det för mystiskt väsen, som styr havet? Varför blir hela publiken som galen när lärarna spelar på årets julshow? Och den nye slottsfogden på Gripsholms slott, är det inte något väldigt underligt med honom?

Återigen är det något skumt som händer i Mariefred. Tiden pulsar och mörkret väller in, som Estrid och Magnar uttrycker det. De driver det hemliga biblioteket, dit de två fosterhemspojkarna Alrik och Viggo hittade redan i den första boken i PAX-serien (Nidstången, 2014). I Näcken får vi även stifta närmare bekantskap med pojkarnas mamma, Yrsa, som sägs ha blivit nykter nu efter en tid på behandlingshem. Vad betyder det? Kommer Alrik och Viggo att tvingas flytta tillbaka till henne nu? Vill de det? Nu när de trivs så himla bra hos Laylah och Anders. Och med Freja och allt!

Nacken1

PAX-serien är skrivna för åldersgruppen 9-12, och varvar luftiga rafflande spännande kapitel med serieliknande illustrationer. Jag lockades av det mytologiska temat (i varje bok bekämpar de en karaktär som går att härleda till nordisk mytologi och svensk folktro) när jag valde att recensera Näcken. Men fick ärligt talat lite kalla fötter när det visade sig vara inte mindre än fem böcker att läsa igenom innan jag skulle komma fram till denna. (Det går förstås att hoppa över någon, men med stor risk att inte riktigt hänga med.) Men, det var innan jag börjat läsa Nidstången

Jag ska berätta en hemlighet. Varje gång jag plockar upp en skönlitterär bok är min innersta önskan att den ska få mig att bli som ett barn igen. Det vill säga, jag vill sugas in utan möjlighet att lägga ifrån mig. Jag vill glömma bort tiden och bara försvinna in i denna andra värld som presenteras. Jag vill mentalt tillbaka till den där slukaråldern, när allt jag krävde var att ingen störde mig, bara lät mig läsa ifred. Handen på hjärtat, det händer alltför sällan. Men med PAX-böckerna händer det.

Hemma hos Laylah och Anders kan Alrik och Viggo slappna av. Det är fredagsmys, och de får vara barn på riktigt. Behöver inte oroa sig för mammas humörsvängningar, eller äta chips istället för middag. Det är skönt. Men kanske ännu bättre är det förstås att befinna sig hos Estrid och Magnar, som förbereder sig för att möta svarthäxan. Även Viggo och Alrik visar sig ju besitta magiska krafter. Att svarthäxan tagit Mariefred i besittning märks på både det ena och det andra sättet. Iris, som kom in i handlingen i och med Mylingen, bok nummer tre, visar sig vara bättre med trollkonsterna än någon av de andra kunnat ana. Och hur ska det egentligen gå med Viggos och Hej-Henrys vänskap?

Nacken2

Med de tidigare böckerna har en värld skapats, problem har planterats ut. Trådar löper kors och tvärs, den ena boken omlott till den andra. Säkert är det Åsa Larssons deckarfärdigheter som lyser igenom, i alla de cliffhangers som liksom gör det omöjligt att inte läsa ett kapitel till, bara ett kapitel till! (Och sen en bok till. Och en till. Och fattar ni, nu måste jag vänta till oktober innan nästa kommer; oktober?!)

Saker som irriterar mig, för det finns ju alltid saker som irriterar mig, är när ett kapitel slutar på samma sätt som nästa börjar. Jag kallar det Sunset Beach-effekten. Det handlar om att vara övertydlig, inte lita på att läsaren hänger med (vilket jag tror att den gör, även om den råkar vara ett barn), och får resultatet att handlingen hackar till helt i onödan. Det hade helt enkelt kunnat bli bättre på sina ställen, rent kvalitetsmässigt.

Det händer att jag ifrågasätter illustrationerna. Avslöjar de saker som inte hänt än, innan jag läst det? Förstärker de? Eller förtar de? Här tror jag dock att en icke läsvillig nioåring kan ha andra åsikter än jag. Bilderna och den luftiga layouten bidrar till det lättlästa. Samtidigt är det något med Henrik Jonssons illustrationer som skaver. Hur snygga de än är (och det är de), sällar de sig ofta till Barbie- och Kendockornas kroppsideal. Det är många höga kindben och väldefinierade stora muskler. Det är snyggt, men i en barnkontext; hur genomtänkt känns det? Även i filmens värld har vi vant oss vid denna typ av perfekta plastmänniskor, titta bara på en Hollywoodrulle från 90-talet och jämför, så ser ni vad jag menar. Kanske är jag känslig, men det stör mig.

Ibland blir bilderna ordentligt läskiga också. Det däremot, tycker jag om, men unga som har svårt att sova för monster i garderoben kanske behöver varnas. Utan att avslöja något, så: näcken ser inte riktigt ut som vi är vana vid…

Blir det för grabbigt? är också en fråga jag ställt mig. Svar: ibland. Alrik och Viggo utsätts för otrevliga kompisar i skolan, det är en manlig kontext med slagsmål och hot. Genomgående är det fler män än kvinnor i serien. Som kvinnlig läsare känner jag mig inte utestängd. Men inte heller direkt representerad. Ändå lyckas författarna hålla sig ifrån de värsta stereotyperna. Viggo slåss till exempel hellre med orden än nävarna, något jag uppskattar.

PAX-serien påminner förstås en del om Cirkeln, och även Harry Potter. Tankarna går också till Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta; syskonkärlek är ett bärande tema. Men världen är sin egen, här har Larsson och Korsell lyckats bra med att skapa levande karaktärer som jag snabbt tar till mitt hjärta och följer.

Näcken och resten av PAX-serien rekommenderas för läströtta, unga som äldre. Med överhängande risk för ett starkt beroende förstås, och därigenom ovilja till social samvaro några veckor framöver…

Lina Arvidsson

Publicerad: 2016-05-12 00:00 / Uppdaterad: 2016-05-12 09:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6553

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?