Ishavspirater är en av årets nomineringar till Augustpriset, kategorin barn- och ungdomsböcker.

Det är en bok som utspelar sig på en plats långt härifrån i en annan tid, en plats och tid som bara finns i sagans värld. Sagans värld är inte alltid helt olik vår värld men kännetecknas ofta av det som är lite annorlunda. I den här sagans värld finns det gigantiska sjöjungfrur, inte alls vackra som i Disneys saga, farliga isvargar och vilda valhöns med vassa tänder. Och så finns där pirater, den värsta av dem alla är Vithuvud. Han och hans pirater seglar på ishavet med sitt skepp Snökorpen för att röva bort barn som får arbeta åt Vithuvud i hans kolgruva efter jakt på en diamant. Det är svårt att tänka sig att pirater skulle segla runt i Stockholms- eller Göteborgs skärgård och ingen har sett gigantiska sjöjungfrur piska med sina stjärtfenor men helt säkra på att det inte finns kan vi aldrig riktigt vara, det är en känsla jag får när jag läser Ishavspirater.

Långt ut i havsbandet på ön Blåvik bor Siri och hennes lillasyster Miki tillsammans med deras pappa. En dag tar Vithuvud Miki, och Siri bestämmer sig för att rädda henne. Ingen annan har tidigare vågat leta efter Vithuvuds ö och utmana honom, många barn har rövats bort och många har gett upp, men för Siri är det självklart, trots att hon själv är livrädd eftersom hon tänker på hur rädd Miki måste vara ensam med piraterna. ”Nog för att jag visste att mina Vithuvud var minst lika små som någon annans. Men jag hade i alla fall inte bestämt mig för att dö där ute på Ishavet.” säger Siri när hon packar ner varma kläder i en säck och slår upp dörren för att ge sig iväg.

Ett äventyr, till synes utan slut, tar sin början när Siri mönstrar på ett fraktskepp som seglas av den sura kapten Urström och får jobba tillsammans med kocken Fredrik i kabyssen. Fredrik förstår Siris känslor av sorg och skuld över att Miki blev bortrövad, 12 år tidigare var han med om samma sak när hans syster Hanna togs av Vithuvuds pirater. Till en början tycker Fredrik att Siri är galen som ger sig ut på jakt efter Vithuvud men snart smittar hennes mod av sig.

Mod och en vägran att ge upp är centralt i den här berättelsen. Det är något jag tror är lättare att känna och göra i sagor än i verkligheten och ibland behöver vi den där påminnelsen om att vi ibland bara måste trotsa våra rädslor. Siris mod påminner mig om Skorpan i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta när han säger ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Siri är verkligen ingen liten lort.

Det är en kamp mellan gott och ont som utspelar sig men det visar sig också att ingen är helt ond eller helt god, alla har ett val. ”Saker man gör, lämnar spår efter sig. De fina sakerna lämnar fina spår… och de onda sakerna lämnar onda spår.” Det lär sig Siri av sin pappa.

Språket är fantastiskt rikt och skapar en spänning som gör att Ishavspirater lämpar sig väl för högläsning tillsammans med någon att hålla i handen när det blir lite väl spännande och skrämmande, eller för läsning långt efter läggdags under täcket med en ficklampa för den mindre rädda för det går inte att slå igen boken utan att läsa bara ett kapitel till. Bilderna som dyker upp i vissa kapitel, och ofta porträtterar människorna eller djuren som figurerar i boken känns däremot lite tråkiga och tillför inte berättelsen något.

I sagornas värld är spänning, mod och äventyr inget unikt, och Ishavspirater saknar det lilla extra men törstar man efter spänning blir man inte besviken när man läser boken.