Recension

: Iggy 4-ever
Iggy 4-ever Hanna Gustavsson
2015
Galago
8/10

Under huden på tonårstristessen

Utgiven 2015
ISBN 9789170378287
Sidor 216

Om författaren

hanna_gustavsson_foto_piajohanssongoldmann
Fotograf: Pia Johansson Goldmann

Hanna Gustavsson (född 1985) är illustratör och serietecknare, utbildad på Konstfack. Hon debuterade 2013 med den grafiska romanen Nattbarn som belönades med Seriefrämjandets pris Urhunden för 2013 års bästa svenska seriebok. 2015 kom uppföljaren Iggy 4-ever.

Sök efter boken

”Palla. Jag orkar inte!” ”Ser det ut som att jag bryr mig?” ”Mm, whatever” ”Orka bry sig.” ”Så jävla meningslöst” ”Hur gammal måste man vara för att gå i förtidspension?”

Jag måste erkänna att Hanna Gustavssons 14-åriga hjältinna (eller vore antihjältinna en mer korrekt term?) Iggy (Ingrid) först mest går mig på nerverna. Hon är som alla fördomar om högstadiekids man kan ha: uttråkad, självupptagen, tanklös, oambitiös, otacksam. Skiter i läxorna till förmån för saker som ”Disgusting Fart Attack Compilation” på YouTube. Ständigt på kollisionskurs med det mesta.

Det krävs en omläsning, både av Iggy 4-ever och föregångaren Nattbarn, för att jag riktigt ska få syn på hur känsligt och nyanserat skildrat det här faktiskt är – och, det måste ju erkännas, den omläsningen hade jag kanske inte kostat på Iggy och Hanna Gustavsson om hon inte varit så unisont hyllad och Augustnominerad redan. Inte särskilt smickrande att erkänna, men sant.

Så subtilt (och kanske därmed realistiskt) skildrad är Iggys utveckling i alla fall. Iggy 4-ever börjar med att hennes mobiltelefon ramlar ner i ett vattenfyllt handfat och slutar fungera, varpå bästisen Julle kommer med den oerhört brighta idén att torka den i micron. Iggys ensamstående mamma har varken möjlighet eller lust att ersätta dotterns smälta smartphone, vilket gör hennes utanförskap så mycket mera påtagligt. Julle och de andra fortsätter ju att en stor del av tiden umgås med blicken stadigt fäst på skärmen.

En riktig styrka – liksom utveckling jämfört med den tidigare Nattbarn – har Iggy 4-ever just i relationer mellan Iggy och hennes mamma. Det har inte bara med bristen på pengar att göra (”bristen” är förstås relativ, men Iggy kan inte slänga sig med pengar som hennes kompisar verkar kunna), utan också med hur nya kompisen Jasses föräldrar till exempel jobbar hemifrån, har det bohemiskt stökigt och vill veta vad dotterns kompisar tycker om hen-debatten. Föräldrar har olika förutsättningar och hur det långsamt faktiskt går upp för Iggy är hjärtskärande fint skildrat.

Också kompisrelationerna genomgår förändringar, inte bara på grund av den förlorade mobiltelefonen. Iggy och Julle börjar hänga med ett gäng i nian, men Iggy känner sig utanför och övergiven. Samtidigt blir hon oupphörligen trakasserad av ett par andra killar på skolan och Julle, detta under av tonårig vishet, menar att hon får skylla sig själv som inte säger ifrån ordentligt. Sen säger hon ifrån och allting blir riktigt illa.

Är det kanske konstigt att man måste försvara sig med hur lite man bryr sig hela tiden? Iggy 4-ever är långt ifrån att romantisera ungdom, men också långt ifrån de där fördomarna jag först fastnade i. Den bara ser och skildrar med ömsint men oerhört vass och nyanskänslig blick.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-11-07 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-23 09:16

Kategori: Recension | Recension: #6344

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?