De får syn på varandra redan på skärgårdsbåten ut. Anna och Lollo. Anna med den lite luggslitna pappan och det ännu mer luggslitna lilla sommarstället på ön, med utedass, skrotravin och läckande tak. Lollo med det blanka, välordnade håret och den flotta familjen, för första gången på väg ut till sin nyinköpta sommarvilla och sina glassiga båtar. I plural.

I vanliga fall bor de i olika delar av stan, i olika världar nästan. Anna med sina skejtarkompisar kvar i förorten om somrarna. Lollo som ska börja på Östra Real och vars kompisar är spridda över Europa. Hon tänker på föräldrarnas fyratusen kvadratmeter tomt på Sländö som sitt fängelse över sommaren. Åtminstone tills hon smiter ner till bryggorna en kväll och träffar Anna.

Anna som säger att hon nog mest gillar tjejer.

Solnedgång över klipporna i Stockholms skärgård, det är egentligen lite, jag vet inte, 08:igt för min smak, men Sara Lövestam brukar veta vad hon gör och det gör hon ju. Den lilla skärgårdsön blir en fin mötesplats för dem som kanske aldrig skulle mötas annars, trots att de bor i samma stad, och som här får en sorts frizon att vara utelämnade åt och kanske hinna bekanta sig med varandra.

Lövestam skildrar det finstämt, både det ömsesidiga föraktet familjerna emellan – den där sunkige gubben med sitt ölflak och de där snobbarna som har råd men inte vett med fina båtar och det ena med det andra – men också det som kanske är dolt för Lollo, som i och för sig kan ha anledning att skämmas för sin snorkiga familj, men aldrig skulle komma på tanken att man kanske inte vill att någon ska se hur man bor. Allt man inte har.

Framför allt är Som eld förstås en kärlekshistoria, en berättelse om pirret och den fnattiga glädjen, om sårbarheten och sveken när man för allra första gången vågar lova bort sitt hjärta på det där vansinniga och underbara sättet. Kan det verkligen finnas en framtid för ett par med så olika referensramar när sommarbubblan väl spricker? Vad ska familjerna och kompisarna säga?

Som eld är en habilt skriven liten munsbit. Perspektiven växlar för varje kapitel mellan de båda huvudpersonerna och Lövestam fångar förälskelsen i detaljerna, i blickarna och lukterna liksom i de ganska fåniga skämten karaktärerna emellan. Möjligen kan jag sakna hennes vanliga förmåga att skapa de riktigt ovanliga, lite oväntade karaktärerna – det är nog det som slår mig som det som fått stryka på foten nu när målgruppen är ungdomar. I och för sig fyller det nog en funktion också, att Som eld får vara en så ganska ordinär kärlekshistoria för tonåringar, tjejer emellan.

För samtidigt som varje kärlekshistoria förstås är unik och tampas med sina egna problem är det nog det jag främst bär med mig sedan romanen är utläst: den där allmänmänskliga erfarenheten av den första himlastormande, läskiga förälskelsen. Så urbota löjligt det verkar att göra skillnad på mellan vilka.