Recension

: Hedvig Eleonora
Hedvig Eleonora: Den svenska barockens drottning Merit Laine (red.)
2015
Votum & Gullers förlag
9/10

Makt och prakt i svensk barock

För 300 år sedan, år 1715, dog drottning Hedvig Eleonora. Hon var då 79 år gammal och en tongivande gestalt i svenskt kultur- och konstliv. Kungl. Husgerådskammaren uppmärksammar detta med ett ståtligt praktverk och antologi om drottningens liv och gärning och om tiden hon verkade i. En lång rad svenska och internationella forskare bidrar med lättillängliga och korta kapitel om konst, kultur, arkitektur, hovets seder och bruk – det som var själva kärnan i drottningens liv. Generösa och vackra foton av ett otal konstföremål kompletterar texten. Det är en strålande vacker och innehållsrik bok som det är svårt att göra rättvisa på några få rader. (En liten minuspoäng blir det dock för några otäcka avstavningar som Sch-leswig och Hed-vig samt användningen av det kontroversiella ordet ”dvärg” där många föredrar ”kortväxt”.)

Hedvig Eleonora var inte regerande drottning utan änka efter Karl X. Karls testamente såg dock till att hon gavs stort inflytande över rikets angelägenheter, inte minst som förmyndare för den blivande regenten sonen Karl XI och senare i livet även barnbarnet Karl XII.

Drottningen hade stor betydelse för stormaktstidens och den svenska barockens materiella kultur, något som gett avtryck ända in i vår tid. Hon växte upp i en hovmiljö där man inte sparade på vackra textilier, möbler, prydnadssaker och underbara trädgårdar. När Karl X dog levde Hedvig Eleonora av inkomsterna från sitt så kallade livgeding – ett stort landområde som omfattade flera slott och gårdar. Till dessa kom tullar och olika skatteintäkter. Livgedingets ekonomi var separerat från övriga kungariket och såg till att drottningen hade det väl förspänt. Utöver medel från Kronan togs skatt från bönderna i form av spannmål som sedan såldes. Som om detta inte var nog, kom också inkomster från gods i Livland (Lettland).
Vad användes då pengarna till? Jo till underhåll och ombyggnader av slott, till olika kulturverksamheter och samlande, trädgårdsanläggningar och inredning (trots att riket i övrigt befann sig i ekonomiskt trångmål).

Människan Hedvig Eleonora skymtar ibland fram i beskrivningarna av tiden och miljön. Hon visste sin roll som änkedrottning, underställd Gud och sonen Karl XI. Men rollen gav henne också makt som ”rikets husmor”. Som sådan ingrep hon mot biskop Emporagrius tryckta katekesförklaring där en hustru räknades som makens lösöre. Skriften stoppades.

Hedvig Eleonora var en betydande byggherre och lät bland annat uppföra Drottningholms slott. Hon såg även till att genomföra omfattande förändingar på slotten Gripsholm och Ulriksdal. När byggprocessen väl var igång, ville hon ha detaljerade rapporter om hur arbetet fortskred. Slottens trädgårdar ägnades samma omsorg, bland annat skickades Nicodemus Tessin den yngre till Frankrike för grundliga studier i trädgårdskonst.
En annan fäbless var samlandet av konst och vackra föremål, i synnerhet porträtt av familjen i olika sammanhang. Syftet med de många porträtten var delvis politiskt, att visa fram makt men även prakt. Och det är här som historien blir verkligt intressant och som flera av bokens kunniga bidrag vittnar om. Utan skickliga yrkesmän och hantverkare från Frankrike, Italien, England, Holland och Tyskland, utan förvärvet av konstföremål, mattor och textilier från Kina, Indien, Persien (Iran) och Osmanska riket (mellanöstern) hade vi idag inte kunnat glädja oss åt århundraden av ”svenskt” kulturav.

En underbar sak med den här boken är då den plötsligt viker undan ett veck i den tjocka gardinen av tid. Plötsligt står vi där mitt i det historiska skeendet som om det vore idag. Det är svårt att inte gripas av vardagstonen i ett brev till Hedvig Eleonora från systern Sofia Augusta, den 13 augusti 1670. Hon skriver om några familjeporträtt:

Jag översänder därför… de önskade porträtten och jag hoppas därmed att Ers Majestät kommer att bli nöjd med dem, då jag inte kan låta mig bli avmålad som vackrare än jag är. Ty jag börjar bli gammal nu och kopporna har vanställt mig mycket. Min salig man och min lilla dotter är riktigt porträttlika, förutom att målningen är aningen för ljus.

Mot bokens slut kan man känna sig ganska mätt på kungliga monogram och porträtt. Men redaktören Merit Laine ger kalaset en fin avslutning i sin artikel om kungslinnet:

Lakanens silkeslena linne och de alltjämt pösande mjuka bolstren förmedlar än idag samma materiella upplevelse som de gjorde på hennes tid. I fatburen [linneförrådet] har vi nära till drottningen, men också till dem som för över trehundrafemtio år sedan sådde, skördade, rådbråkade, spann och vävde samt samlade dun och fjädrar till prinsessans hemgift. Så påminner oss både det enklaste och det mest storslagna som skapats för Hedvig Eleonora inte bara om henne själv, utan också om alla de människor som nedlade sin möda och kunskap för att skapa ramen kring den svenska barockens drottning.

Airi Palm Borden

Publicerad: 2015-07-16 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-14 10:04

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6195

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?