Med Charles III:s och hans drottning Camillas traditionstyngda kröning i Westminster Abbey i London på näthinnan har jag inga svårigheter att föreställa mig Hedvig Eleonoras pampiga ceremoni i Storkyrkan den 26 oktober 1654, som den beskrivs i Eva Helen Ulvros nya inspirerande bok Hedvig Eleonora och hennes tid. Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg förklarades Hedvig Eleonora ”drottning öfver Svea och Götha landom, och alle dess underliggande provincier, hon och ingen annan”.

Därefter följde flera veckor av överdådigt festande och storslagna skådespel. Bland annat bjöds det på banketter, tornerspel och fyrverkerier samt det i mina ögon tvivelaktiga nöjet att på Hötorget beskåda jakt på levande hjortar, vargar, rävar och harar. Barockens ledord var bländande prakt och den självskrivna förebilden solkungen Ludvig XIV och hans storstilade hovliv i Versailles utanför Paris.

Hedvig Eleonora (1636 – 1715) överlevde både sin make Karl X Gustav, sin son Karl XI och dog ett endast tre år innan sonsonen Karl XII den 30 november 1718 föll offer för en kula vid Fredrikstens fästning i Halden. Hon har gått till historien som ”Karlarnas maka, moder och farmoder”. Vi nutidsmänniskor har lätt att känna igen oss i beskrivningen av Hedvig Eleonoras bekymmer för barn och barnbarn.

Den sjuttonåriga prinsessan anlände som brud till Sverige från det nordtyska hertigdömet Holstein-Gottorp, där hennes far Fredrik III styrde och ställde. Trots att äktenskapet ingåtts av politiska hänsynstaganden tycks Hedvig Eleonora och Karl Gustav trivts tillsammans. När drottningen blev änka vid endast 23 års ålder gifte hon aldrig om sig, trots att hon inte saknade frestande anbud. Navelsträngen till sonen Karl XI förblev intakt, även sedan han gift sig med den änglalika danska prinsessan Ulrika Eleonora. Änkedrottningen var och förblev rikets första dam. Hon tycks att ha haft skinn på näsan och satt i två förmyndarregeringar.

Smaken för balett och teater fick Hedvig Eleonora med modersmjölken. Hon samlade på konst och tog konstnärer och arkitekter under sina vingars beskydd. Hennes hobbies var annars att spela kort och bygga slott. Efter ritningar av Tessin den äldre återuppbyggde Hedvig Eleonora Drottningholm, som brann ner 1661. Eldsvådor var frekventa vid denna tid, då de flesta byggnader var av trä. 1697 brann även Slottet Tre kronor ned till grunden. Karl XI hade just dött och man fick bråttom att rädda liket undan lågorna.

Hedvig Eleonora hann under sina närapå åttio år på jorden inte bara uppleva ofattbar lyx under Sveriges glansdagar som stormakt, utan också hur riket tappade makt och provinser. Eländet formligen hopade sig i början av 1700-talet i form av missväxt, svält, krig, sinande statskassa och farsoter. På Öland strök halva befolkningen med av pestens härjningar. Häxprocesserna resulterade i hundratals avrättningar under Karl XI:s regeringstid. De eviga krigen ledde till brist på män, varför kvinnorna fick dra tunga lass på hemmaplan. Samtidigt ökade läskunnigheten i landet, bland annat genom att regelbundna husförhör hölls.

1600-talet var en tid av kungligt envälde och reduktion. De gamla adelssläkterna hölls i schack genom att deras jord beslagtogs av kronan. Författaren redogör för den karolinska epoken, men utan att förlora Hedvig Eleonora ur sikte. Hon har uppnått perfekt balans mellan beskrivningen av drottningen som person och tiden. Boken kräver inga förkunskaper och ger dig heller inte skuldkänslor om du händelsevis glömt när slaget vid Lund, Narva och Poltava ägde rum eller vad freden i Roskilde och kalabaliken i Bender innebar.

Pikanta detaljer livar upp framställningen, ofta genom att Ulvros begagnar sig av samtida ögonvittnen, som kammarherren Johan Ekeblad. Boken är också rikt illustrerad. Av den digra käll- och litteraturförteckningen att döma står det klart att författaren är mycket insatt i ämnet. Ulvros bidrar kanske inte med nya forskningsrön, men det är synnerligen välkommet med en modern, välskriven biografi över en intressant drottning som levde i en spännande tid.