Olivia vaktar sina kaniner riktigt noga. Om man glömmer att stänga luckan till deras bur kan räven ta dem, det har pappa sagt. Det finns fyra stycken och deras pälsar är så blanka och lena. Olivia tycker om att pyssla om kaninerna, särskilt tillsammans med sin bästa kompis Egon.

Olivia har inte alltid bott hos mamma och pappa i det gula huset. En gång när hon var liten bodde hon hos den första mamman och pappan. De som inte kunde ta hand om små barn. Därför bor hon här nu, i det gula huset.

Olivia kallar sina första föräldrar för Sigrid och Peter och i morgon ska de hälsa på igen. Men de kommer inte själva utan det är en massa tanter och farbröder som alltid följer med. Sådana som har klapprande skor, blanka portföljer och pennor som raspar och klickar. Och så var det räven. Kan den komma nu, mitt på dagen?

Dagen därpå förbereder mamma och pappa för fika med massor och koppar och nybakade bullar. I dag ska de komma. Olivia står bakom gardinen och spanar ut över trädgården. Hon känner att räven är alldeles nära. Men hon är den allra bästa kaninvakten. Inte har hon tid att sitta ner och fika med alla vuxna. Nu när kaninerna kan vara i fara.

Som vuxen så förstår jag att kaninernas säkerhet blir som en metafor för Olivias rädsla över ryckas upp från mamma och pappa samt det gula huset. Ifrån tryggheten och bästa kompisen Egon. Det är som att tanterna och farbröderna med de klapprande skorna och de första föräldrarna blir räven som hotar att göra slut på allting. Det är inte säkert att barnen som läser boken gör samma koppling. Men andemeningen är ändå rätt tydlig.

Berättelsens karaktärer tecknas av någon anledning som troll utan svans. Varelser med stora, spetsiga öron, enorma näsor och fötter samt enkla klädesplagg. De vuxna bär grova kängor och plagg med delar ifrån rustningar. Jag blir konfys här. Är tanken att de ska ses som någon slags enad armé? Färgerna är dova och illustrationerna är blekta men livfulla.

Det jobbas mycket med ansiktsuttryck och kroppshållningar, vilket är fint. Men det är något med de där trollika figurerna som skaver hos mig. Och hade jag läst boken som barn hade jag blivit rädd för de klumpiga karaktärerna. Men det gäller garanterat inte alla barn.

Jag tycker att det uttrycks så självklart och tydligt när Olivia tänker på sina första föräldrar som inte kunde ta hand om små barn och den mamma och pappa hon har nu där hon bor och trivs. Det är en väldigt viktig skillnad mellan dessa olika föräldrar även om man är familjehemsplacerad.

Till syvende och sist så är Rädda kaninerna, Olivia! en otroligt viktig och ytterst aktuell historia som handlar om barns rätt att själva få välja var de vill bo. Den belyser vikten av att vuxna ska kunna läsa av och förstå barns behov. Det här inte bara en bok att läsa tillsammans med barn som är familjehemsplacerade. Det är en bok för alla barn och även vuxna. Den sätter fingret på ett angeläget, livsviktigt ämne. Dessutom tillför de söta kaninerna lite ulligt gulligt även om de samtidigt får stå för något som behöver skyddas och värnas om. Deras pickande hjärtan och darrande kroppar behöver också trygghet.