Recension

: Lite kul måste man ha
Lite kul måste man ha Åsa Karsin
2018
Alfabeta
7/10

Från båda sidor

Utgiven 2018
ISBN 9789150120332
Sidor 144

Om författaren

Åsa Karsin föddes 1969 och är uppvuxen och bosatt i Stockholm. Hon har främst skrivit böcker för mindre barn, som böckerna om Folke, Solvej, Lena, Ebba och Abbe. Lite kul måste man ha (2018) är hennes första ungdomsbok.

Sök efter boken

Varför våldtar man någon? Hur kan man gilla någon och samtidigt ge så blanka tusan i den att man tränger sig på dens kropp utan medgivande? Handlar det om makt, kåthet, dumhet, någon sorts ren ondska?

Åsa Karsins ungdomsbok Lite kul måste man ha, är något så ovanligt som en bok om våldtäkt som vill berätta från båda perspektiven, offrets och gärningsmannens. Avsnitt för avsnitt växlar synvinkeln mellan Annas och Luddes. Hon ska precis börja nian; han sista året i gymnasiet.

Perspektivskiftena är slående, inte minst eftersom författaren inte gör någon hemlighet av att det här är baserat på egna erfarenheter. ”Lite kul måste man ha … det var det han sa när han lämnade mig på ett skitigt toalettgolv på en skolfest för över 30 år sedan”, skriver Karsin i ett efterord. Det är förstås imponerande modigt, men väcker också frågor: om Annas erfarenhet är baserad på den egna, hur är det då med Luddes? Har hon faktiskt pratat med sin egen våldtäktsman? Eller andra? Eller helt enkelt fyllt i luckorna själv? Det hade jag velat veta mer om.

Nå. Jag ska inte recensera Karsins egen historia – det hade varit fruktansvärt – utan den ungdomsroman den just här har resulterat i.

Anna och Ludde har bara träffats några gånger när han bjuder med henne på en skolfest. De är ju intresserade av varandra, och han är jättenervös innan de ska ses. Han dricker för mycket, och peppas av polarna: ”Det kommer att gå hur bra som helst. Jag känner på mig att du kommer få henne ikväll.” ”Ta för dig. Lite kul måste man ha.”

Såklart menar de inte att han ska våldta henne, men sättet att prata om relationer, ”grabbarna emellan”, spelar det roll för vad som sedan händer? Synen på tjejer och på sex? Sättet att dricka?

Karsins dubbla perspektiv ställer många viktiga frågor. Ska vi komma någonstans med diskussionen kring våldtäkt så måste vi ju också prata om gärningsmännen. Vilka är de? Varför gör de som de gör? Vad skulle kunna få dem att låta bli?

Det finns också problem med romanen. Det mest påtagliga är att den, samtidigt som den generellt ligger väldigt nära sina huvudpersoners vardag, lämnar vissa luckor. En sådan är hur Anna berättar om våldtäkten för sin mamma. När hon senare refererar till att hon gjort det är jag först inte säker på om hon ljuger. Varför finns inte denna scen, som borde vara central och som förmodligen är något de flesta utsatta bävar för, med i romanen?

Sådant skapar ett avstånd mellan mig som läsare och karaktärerna. Jag känner mig aldrig så nära dem som formatet liksom utlovar, och det är synd. Det gäller inte minst Anna. Kanske har författaren faktiskt lagt mer energi på att göra Ludde sympatisk, för att väga upp och problematisera det han gör?

Säkert är i alla fall att om du vill fortsätta tänka dig att den som begår en våldtäkt helt enkelt är ett monster, så vill du nog inte läsa denna roman. Jag kan förstå den impulsen; allting blir ju lättare så. Fast kanske, kanske är det just då du borde?

Ella Andrén

Publicerad: 2018-10-20 00:00 / Uppdaterad: 2018-10-20 10:10

Kategori: Recension | Recension: #7517

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?