Ulla M Nissen debuterade förra hösten med ungdomsboken De kommer ändå inte tro mig. Där försökte fjortonåriga Elsa förtränga den våldtäkt hon utsatts för på en fest. Det gick inte så bra, och till slut lät hon sig övertalas att berätta. Att polisanmäla.

I nyutkomna andra boken om Elsa, Det måste gå, försöker Elsa gå vidare med livet. Det finns ju så mycket som är bra i livet ändå. Familj och vänner som försöker stötta, och så den söta grannkillen Isak, som faktiskt verkar gilla Elsa också. Men kan Elsa verkligen vara ihop med någon? En fin kille som Isak? Hon är ju liksom … förstörd. Knäpp.

Jag gillar verkligen att Nissen inte bara lämnar Elsa i slutet av De kommer ändå inte tro mig. Jo, det var ett stort steg för henne att gå till polisen, att börja prata om det som hänt, men processen slutar ju inte där. Det är så mycket hon måste lära sig handskas med. Överleva.

Inte minst de fysiska och psykiska reaktionerna som bara kommer. Allting som triggar minnena från den där ödesdigra festen, som kan få till och med Isaks beröring att plötsligt kännas som någonting helt annat.

Och som om inte allt det där vore nog tränger sig det vanliga tonårslivet på med sina intriger. En nyinflyttad kille börjar tränga sig på, och Elsa och bästa vännen Lillian hamnar i konflikter. Det är en svår balans mellan trauma och vanligt tonårsliv, som kan vara nog så dramatiskt, Ulla M Nissen lyckas gå, men det gör hon.

Det blir verkligen en gråtsvullen helg som jag läser Det måste gå, men inte så mycket för att allt är så hemskt, utan för att det ändå finns ljusglimtar, hjälp och förståelse. Hopp.

Att överleva är inte något man bara gör en gång för alla. Det är en ständigt pågående process.